Gamla recensioner.

Här har jag samlat en bunt tidigare publicerade recensioner, främst från Kulturdelen.se
Räddade från den stora cyberglömskan.

Roman: Guds barn

Cormac McCarthy

Översättning: Kerstin Gustafsson

Albert Bonniers Förlag. 180 sid

En ny bok av Cormac McCarthy får mitt hjärta att klappa förväntansfullt. Hans människosyn är pessimistisk och det han skriver kan stundom kännas outhärdligt, men han är en fantastisk berättare och en obarmhärtig guide in i människans mörker. Om vi vill förstå oss bättre.
Cormac McCarthy betraktas, med rätta, som en av USA:s största samtida författare, med titlar som Vägen, No Country for Old Men ochBlodets meridian i bagaget. För Vägenbelönades han med Pulitzerpriset 2007.

Han är också en miljöskildrare av obestridlig rang.

Ny bok sa jag. Den är långtifrån ny. Romanen Guds barn (Child of God) utkom i original 1973, men föreligger först nu i svensk översättning av Kerstin Gustafsson. Det är en ganska tunn volym, ändå rymmer den i koncentrat en skrämmande resa genom ett sönderfallande psyke.

Det börjar med att en gård säljs på auktion. Som ett tivolisällskap drar auktionsförrättaren med följet av hågade spekulanter, nyfikna och underhållare in på gårdsplanen.

“För att se allt detta som uppenbarar sig ur den annars så stumma pastorala morgonen står en man i lagårdsdörren. Han är småväxt, smutsig, orakad. Han rör sig med återhållen stridslystnad i det torra bosset och dammet bland räfflorna av solljus. Saxiskt och keltiskt blod. Ett Guds barn, en man inte olik er själv.”

Mannen heter Lester Ballard och han blir denna morgon av med sitt hem. Där börjar hans väg mot katastrof och undergång. Egentligen inte där heller, för hela hans liv har mer eller mindre syftat dithän.

Boken har sin utgångspunkt i en sann historia. Men Lester Ballard, som alltid varit en särling i en värld som inte förstått sig på honom och som han inte har förstått, som förlorar allt han äger, blir oskyldigt anklagad för en våldtäkt han inte begått och hamnar i fängelse men släpps fri efter ett tag; han är en skapelse av Cormac McCarthy. Han är satt på pränt för att utforska och diskutera ondskans natur om det nu existerar en sådan.

Språket är lakoniskt berättande, det värderar knappast, oavsett vad som händer i romanen, och det står i samklang med mentaliteten och naturen i den glesbefolkade trakt som skildras. Jag skulle vilja kalla berättarrösten tidsandans och landskapets röst. Språket är en stämgaffel som slår an tonen. Människorna syns handfallna gentemot skeendena. Flata. Likgiltiga. De hyggliga vill inte lägga sig i, de mindre hyggliga bryr sig inte och det skvallras men ingen vill vara den som har sagt för mycket. Fast konstig är han, Ballard, och de undviker honom. Ingen levande människa skulle drömma om att vilja dela hans kringdrivande, skitiga liv. Ingen levande.

Därför kommer han också undan med mycket, ända tills galenskapen slår ut i full blom.. Knappast någon är oskyldig här och ingen är genomgående ond heller, inte heller lynchmobben som på slutet kidnappar honom från sjukhuset. De är inte onödigt våldsamma, de tänker göra det lätt för honom lovar de, om han berättar. Annars måste de tyvärr hänga honom.

Det kan vara så att Cormac McCarthy med sin skarpslipade språkliga skalpell lirkat in läsaren i Ballards förvirrade huvud, utan att vi märkt det, så att vi ser utsikten glimtvis genom dennes ögon, tänker jag. Och någonstans mot slutet, när den magre, utmattade och utsvultne, genomfrusne, barfota och enarmade stackaren infinner sig på sjukhusmottagningen och mumlar “Jag ska visst vara här”, då glömmer man en sekund att det handlar om en seriemördare, likskändare och nekrofil, då är han nog ändå ett Guds
barn. En människa som hankar sig fram, enligt sina förutsättningar. Och som mitt i allt kan uppvisa rörande, oskuldsfulla drag.

Så fungerar litterär magi, i grottorna och slukhålen under det skenbart enkla. Ballard är en tragedi. Den ultimata ondskan finns någon annanstans, den är ansiktslös och ställd utanför den lag som ska handskas med världens Lester Ballards. Eller frikänna dem. Jag tror nog Cormac McCarthy kom ondskan närmare i senare böcker, som i porträttet av “domaren” i Blodets meridian till exempel.

Trots allt måste jag säga att Guds barn är en mycket hoppfullare bok av Cormac McCarthy än annat jag har läst av honom. Hans världsbild har mörknat betydligt sedan 1973. Men det är han å andra sidan inte ensam om.

—
Måna N. Berger

Kriminalroman: Otrygg hamn

Tana French

Översättning av Peter Samuelsson

Albert Bonniers förlag. 548 sid.

Den irländska originaltiteln (2012) Broken Harbour har en intressantare, mer mångfacetterad innebörd. Dels var Broken Harbour namnet på den före detta husvagnscamping vid Irländska sjön, utanför Dublin, där huvudpersonen, kriminalinspektör Mike “Scorcher” Kennedy, tillbringade sin barndoms enda riktigt lyckliga och bekymmersfria sommarveckor.  Dels är detta platsen, numera omdöpt till Brianstown, där ett oseriöst byggföretag smällt upp ett stort bostadsområde mitt ute i ingenstans och lockat aningslösa köpare med löften om lyxboende i det nya “Ocean View”. Det påbörjades under Irlands ekonomiska uppsving, då byggnationen sköt fart överallt – för att sedan avstanna när konjunkturen vek och halvfärdiga byggen i konkursernas spår stod övergivna ute på hedarna. Ocean View är ett sådant projekt. En spökstad ända från början, fuskbyggen utan fungerande infrastruktur, med bara ett fåtal av husen sålda och bebodda. Flera hus står tomma och många är bara påbörjade och lämnade åt sitt öde, tillhåll för lekande barn och tonårsgäng.

Men Broken i det gamla namnet har inget med brustna illusioner att göra. Det kommer från gaeliska breacadh, som betyder dagning.

Att redan boktiteln kan avlockas så många associationer bådar gott för själva storyn.

Den yttre ramen är en kriminalgåta. I ett av de nybyggda husen i Ocean View påträffas en hel familj döda, troligen mördade. De båda barnen har dött av kvävning, föräldrarna har knivskurits och mannen har avlidit av skadorna medan kvinnan fortfarande är vid liv, men illa däran. Mike Kennedy, med ett rekord på högsta andelen uppklarade fall på Dublins mordrotel, självsäker, behärskad och medveten om sin kompetens, får ta hand om fallet, tillsammans med gröngölingen Richie Curran. Curran är en ung kriminalassistent som präglats starkt av sin uppväxt i Dublins arbetarkvarter. Den psykologiska relationen mellan dessa så olika personligheter och det gradvis framväxande förtroendet dem emellan, är en av berättelserna i berättelsen. De representerar också två diametralt motsatta synsätt, med Kennedys orubbliga tro på reglerna utan vilka människan snart vore förlorad, och den yngres förtröstan på sin egen hjärnas kapacitet.

En annan aspekt är skildringen av svallvågorna efter det ekonomiska fenomen som kallades “den keltiska tigern”, när konsekvenserna hann ikapp optimisterna. Med samhällskritisk skärpa beskriver Tana French hur människor lockades att ta lån och investera, hur konsumtionshysterin växte hejdlöst, närmast som en masspsykos under de gyllene åren. Sedan kom lågkonjunkturen och arbetslösheten. Alla kunde inte hantera situationen så väl. I synnerhet inte de yngre, som växt upp invaggade i tron att allt bara skulle bli bättre och bättre.

Vidare är det en psykologisk thriller som med obeveklig konsekvens skildrar hur “försvaren i jagets tjänst” hos en aldrig så välordnad individ krackelerar och faller sönder under hård press.

Men. Det är mer än så. Något egendomligt har en längre tid pågått i det så välstädade, smakfullt inredda huset på Ocean Drive. Varför har någon slagit hål i väggarna, spikat hönsnät för vindsluckan, gillrat en stor fångstfälla på vinden och riggat upp barnvaktskameror på de märkligaste ställen? Varför har den tidigare så sociala familjen dragit sig undan allt umgänge och isolerat sig mer och mer, och vem har raderat alla filer i datorn under mordnatten? Vem spionerar på dem från det obebodda huset på andra sidan gatan?

Och vad bär Mike “Scorcher” Kennedy på för väl dold hemlighet?

Tana French är den sortens författare som inte bara frågar “vad” och “vem”, utan även “varför”. Och hon går grundligt tillväga därvid lag. Det här är alltså en nagelbitare och bladvändare på många plan, tät och väl sammanhållen. Det är också en bok som väcker och lämnar kvar funderingar hos läsaren när den är slut. Vad jag eventuellt kan sakna är någon strimma av försonande humor här och var i all tragedi. Det skulle ha gett mer relief åt karaktärerna. Men, men. Man kan inte få allt. Man får ändå 548 välmatade sidor spänning och rysningar såväl efter ryggraden som i hjärnbarken.

—

Måna N. Berger

Roman: Rädda barn
Ulf Lindström
Förlag W&W. 358 sidor

—
Ulf Lindström skrev in sig hos mig, jag ska inte säga i mitt hjärta, det låter känslosamt och blir missvisande, men kanske i den där platsen i skallen där vi härbärgerar känslan för rätt och fel, redan med första boken, En god man, som handlar om en försvarsadvokat i Borås som får problem. Han fortsatte bråka med tankemodellerna i Jobs bok, där samme advokat bytt sida och fått jobb på åklagarkammaren, samt privat blivit en ganska ensam man. Advokaten heter Andreas Falck. Hans personliga utveckling genom böckerna formar ingen spikrak karriär, snarare är han på ständig och olycksalig kollisionskurs, och hans kryssande mellan moraliska och juridiska fallgropar ställer uppfordrande frågor till läsaren.

Ulf Lindström har ett smidigt, följsamt språk, han skriver med humor och han skapar autentiska karaktärer som utgör levande byggstenar i verket. Det är därför njutbart att läsa honom. Dessutom gränsar hans romaner till en thrillergenre som gör det förrädiskt svårt att lägga dem ifrån sig, man fångas av spänningen och så sväljer man betet och sitter där med frågeställningarna efteråt. Det är mycket skickligt. För naturligtvis har han ett ärende. Han gestaltar aktuella problem i samhället av idag, ofta med nätt och jämnt behärskat ursinne, men han låter det slutligen vara upp till läsaren att ta till sig eller blunda. Det handlar mycket om män, om pojkar och fäder, men även om kontaktlöshet och oförmåga, om relationer som havererar, om tillit och svek, om sorg. Hämnd, och manlighet, är ett genomgående tema.

I den nya romanen, Rädda barn, presenterar sig Andreas Falck som återuppstånden från de döda, efter att i förra boken ha ramlat från en balkong. Han landade på sin egen bil, vilket räddade hans liv, men han bröt en del ben i kroppen, slog sönder sitt ansikte intill oigenkännlighet och i fallet kraschade även de flesta illusioner han haft, om sig själv och andra människor. In i den tredje boken haltar alltså en man med ett ansikte som “en stillbild från en zombiefilm med taskiga specialeffekter” och dessutom ett möjligt åtal för dråp hängande som ett damoklessvärd över sig. Han är sjukskriven, knaprar Tiparol mot den ständiga värken och håller på att bli galen av påtvingad sysslolöshet, som är en drivbänk för depressiva tankar. Det ser hans före detta kollega på åklagarkammaren, Ebba Gansland, och för att hjälpa honom ur dödläget övertalar hon honom att, givetvis från sidan, oavlönad – han är ju sjukskriven – hjälpa till med ett mål som handlar om grov misshandel där såväl förövare som offer är minderåriga, men där det finns en lite äldre gosse som tros ha initierat misshandeln och i så fall en juridisk ingång. Andreas börjar rota i fallet, det ena leder till det andra och snart är han upp över öronen insyltad i en härva där barn, 13 – 14- 15-åringar, lär sig utöva vuxenvärldens våld medan vuxenvärlden står handfallen eller helt enkelt tittar åt ett annat håll, tills katastrofen är ett faktum. Han kan inte ge upp. Den gamle Andreas Falck hade kanske gjort det, men nu har hans författare slipat av honom med så pass tuffa erfarenheter att Andreas, till skillnad från många andra litterära karaktärer, både mognat och blivit en mer ödmjuk figur än han var i första boken. Dessutom har han har en dotter i den åldern.

“It takes a woman to give birth to a child, it takes a village to raise him” Citatet fäster i Andreas Falks huvud. Det gnager honom när han ser omkring sig en by som vänder sig bort från barnen, som inte ser, som inte vill se, det gör honom rasande, och driver honom mot en ödesdiger smärtpunkt.

Marie Miller (“den skitsnygga polisen”) ger sig inte heller.

– Barn söker sig spontant till uppfostran. säger hon. De behöver kontakten och begränsningen. Vi är programmerade så. Det är alltid någon som uppfostrar våra barn. Frågan är bara vem. Rädda barn är dramaturgiskt mycket skickligt uppbyggd och konsekvent genomförd. Läsaren ser katastrofen nalkas men vet inte från vilket håll den kommer. Jag medger gärna att boken stundtals gav mig ångestfylld hjärtklappning.

”Rädda barn bygger tyvärr inte på en sann händelse. Den bygger på ett stort antal liknande sanna händelser” skriver Ulf Lindström i ett efterord. “Många barn far förfärligt illa i svenska skolor och många förtvivlade barn i världen tar till vapen och våld. Ännu har detta bara hänt undantagsvis i verklighetens Sverige, men jag kan inte låta bli att tänka tanken att det kommer att ske allt oftare även här; jag vet hur kränkning och rädsla föder desperation. Om man vill göra något åt utvecklingen är det svårt att agera ensam; likgiltigheten är tung och svår att flytta och vi lever i en demokrati, så vi har de likgiltiga politiker vi förtjänar. Lyckligtvis finns det en hel del goda krafter, Rädda Barnen, Friends, BRIS för att nämna några. Andreas Falcks tanke att ingen kan göra allt men alla kan göra något delas också av Teskedsorden*, och jag rekommenderar dem varmt.”

Mot slutet av boken tyckte jag mig ana en antydan till cliffhanger, så jag gissar att Ulf Lindström kommer att landa en ny bok med brännande frågeställningar så småningom. Jag hoppas det. Under tiden vi väntar på den tycker jag ni som inte läst de här tre första ska gå på bibblan och införskaffa dem. Det är ett lästips från mig!

—
Måna N. Berger
*Teskedsorden är en svensk stiftelse som grundades 2006 av Tidningen Vi. Stiftelsen har som sitt motto ”För tolerans, Mot fanatism”. Den arbetar i aktiv dialog med barn och unga och har sin värdegrund i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Barnkonventionen.

Roman: Främlingsleguanen

Martina Montelius

Atlas förlag. 
154 sidor.

Romanen gjorde så starkt intryck på mig att jag drömde om den och vaknade, mitt på efternatten, för att skriva av mig tankarna den gav mig. Om den är en komedi, så är den nattsvart. En “skälmroman om att vara helt ensam i världen och om det vacum som bildas när sorgens orsak har hunnit driva för långt ut i de gröna vattnen” enligt förlaget. Om någon med tillräckligt egensinnig svart humor, insikt och ironi, hade skrivit Pippi Långstrump 2012 kunde det kanske ha sett ut så. Kanske.

Huvudpersonen i Främlingsleguanen är generationskamrat med Pippis barnbarnsbarn och lever inte i någon Villa Villekullaidyll men i en vräkningshotad hyresrätt i en av huvudstadens kranskommuner. Tiderna förändras. Barnet, berättarjaget, är en och tio lång och har ännu inte fyllt fem. Hennes upphovsmän, som hon kallar dem, har försvunnit, oklart vart, och lämnat henne kvar ensam. Hennes enda vän och sällskap är en bildad leguan, som talar tyska.

“Några månader har förflutit sedan jag hoppade av dagis. Inga formulär fanns att fylla i, så jag öppnade i all anspråkslöshet grinden och gick hem. Personalen har inte vidtagit åtgärder. Förmodligen tror de att jag fortfarande är där.”

Ett av romanens bärande teman är hur lätt det är att bli osynlig i vårt samhälle. Det är bara att tidigt bestämma sig för att passera obemärkt, och det intelligenta barnet har utvecklat konsten till fulländning. Att bli sedd vore en katastrof i hennes situation. Med manipulativ skicklighet undviker hon att “åka fast för självständighet vid låg ålder”.

Verkligheten visar att det finns massor av en och tio långa, ensamma individer som lever och drar sig fram på gatorna i vår värld. En femåring kan visst klara att överleva några månader på egen hand. Men för att få konceptet att fungera i en svensk förort måste författaren plantera ett litet nödlösningsgrepp; därför finns det pengar kvar efter “upphovsmännen” och de tar inte slut, de finns undanstoppade bland böcker och gömda i lådor, så vårt barn hittar alltid vad hon behöver för sina expeditioner till köpcentrat.

Ett annat tema är barnets skarpa, genomskådande blick för vuxenvärldens lögner och spel. Och vuxenvärldens blinda förnekande av det de vuxna hemligen fruktar, att barnet faktiskt förstår vad det säger, och, än värre, förstår vad de säger. Det samhälle som avspeglas i barnets ögon utsätts för obarmhärtig kritik, för sin för all del välmenta tafflighet. Värst är dock alla ignoramuser som vandrar omkring där ute. De likgiltiga. De onda. Maria Montelius har skapat ett knivskarpt verktyg för samhällssatir i sin lilla huvudperson. Och hon skapar även osäkerhet hos oss. Är barn verkligen barn? Finns barn, eller är barndom bara en historiskt sett relativt ny konstruktion?

Jag har inte svårt att tro på det här barnet, möjligen är hennes litteratursmak lite väl avancerad för en femåring, men jag accepterar henne.

Martina Montelius (foto: Andreas Dienert).

Montelius har kringgått fallgropen att lägga vuxna reflektioner i ett barns mun på ett elegant sätt. Hon skruvar berättarperspektivet och låter barnets reflektioner uttryckas på vuxenspråk, så som, troligen, många barn skulle göra om de kunde. Och jag roas av hennes iakttagelser och lider med henne när hon blir mobbad och sviken. För hon är trots allt, trots sitt högt utvecklade intellekt, ett barn, med ett barns erfarenhetsnivå och tillkortakommanden. Hon är liten och rädd. Hon har utarbetat tekniker för att hantera känslor, gråt till exempel får bara förekomma i samband med läsning eller framför teven och då är det boken eller filmen som framkallar tårarna. Men det hjälper inte alltid. Och det kommer till en punkt när hon behöver och intensivt längtar efter att få hjälp. Leguanen blir sjuk. Gubbarna från flyttfirman är på väg. Men det finns ingen hjälp att få. Det stora Sveket är ett faktum.

Ytterligare ett par bärande teman i boken är rätten att bli bemött med respekt även om man är liten, rätten att få vara ifred när man vill det och rätten att bli sedd som den man är och inte som en kliché. Respekt, tillit och svek.

Ett annat barn i litteraturen dök just upp i mitt minne, han var några år äldre men han tog sig också fram ensam i sommarstockholm, Reine i Jersilds “Barnens ö”. De påminner om varandra, de här båda. I egenskap av barn får de se mindre smickrande sidor av vuxna bakom den sociala masken. Det är inte lika viktigt att förställa sig för barn. De blir illa hanterade. Jag undrar hur det gick för Reine och jag undrar hur det ska gå för flickan i Främlingsleguanen. Titelns ordlek anspelar ju på en yttersta tillflykt för dem som ingen annanstans har att ta vägen. Främlingslegionen. Var hittar hon sin tillflykt? Hon har faktiskt bara sig själv, tänker jag, och jag hoppas inte hennes “upphovsmän” kommer tillbaka. De skrämmer mig.

Jag oroade mig så pass att jag inte kunde sova. Jag skrev det här på natten.

__________

Måna N. Berger är författare och frilansskribent.

Fantasy: Drakarnas dans
George R.R. Martin
Forum Förlag
Översättning: Louise Thulin, Molle Kanmert Sjölander, Ylva Spångberg
Sidantal: 1120

Femte delen i George R.R. Martins mäktiga fantasyepos Sagan om is och eld, Drakarnas dans är inte en tegelsten. Den är ett tegelstensmassiv, på 1120 sidor, som man knappast ligger och läser i badkaret. Den är så tung att armarna kroknar, men däremot inte tungläst. George Martin skriver inlevelsefullt och skapar karaktärer som står ut – men dessvärre är han inte särskilt rädd om sina skapelser, så det ligger en risk i att fästa sig för mycket vid dem. Till skillnad från andra fantasyförfattare har han tagit bokstavligen fasta på uttrycket ”kill your darlings”. Och han gör det!
Annat vore väl underligt, så mycket blod som flyter i maktkampen om Järntronen och intrigerna som pågår medan nya allianser bildas. Det är Shakespearskt tronskifte i hans kungariken. Frågan är hur det ska sluta, eller snarare om det ska sluta. Enligt uppgift har han ännu inte skrivit klart slutet på sagan.

I Drakarnas dans återser vi några av karaktärerna som inte fanns med i den förra boken, Kråkornas fest, eftersom de tidsmässigt utspelas parallellt men på olika håll. Mot slutet av femte delen börjar de båda linjerna stråla samman igen. Bara det att kunna hålla isär alla parallella handlingar och logiskt binda dem samman är en prestation och jag skulle vilja se Martins mindmap på väggen – för en sådan är jag övertygad om att han har – där han strategiskt flyttar nålar över gräsvidder, hav, öknar och snöklädda berg. Jag kan också föreställa mig att han är en mästerlig schackspelare. Det spelas ett liknande spel i böckerna, ”cyvasse”, som Tyrion Lannister, den landsflyktige dvärgen, är skicklig i. Tyrion är djärv, listig och intelligent, han är fräck i mun och tar sig friheter, men vet alltid när det är dags att ligga lågt för att inte reta de mäktiga över gränsen. Tyrion är min favoritkaraktär och jag förlåter inte Martin på länge om han tar livet av honom. Då mister sagan sin sälta. I den tredje boken fick Tyrion hjälp att fly från Kungshamn, sedan han dödat sin tyranniske far med armborst och strypt kvinnan som förrådde honom. Det finns dolda krafter i rörelse som för sina syften har användning av en klok och beläst man, även om han är liten. Så Tyrion kastas iväg över havet, in i nya intriger i oväntat sällskap.

En annan liten människospillra som driver omkring i krigets kölvatten är Arya Stark, också en av mina favoriter, som jag hoppas få följa ett bra tag än.
Hon är bara ett barn men har ändå fått lära sig att både döda och ljuga sig fram bland legoknektar och löst folk på vägarna. Arya får märkliga kontakter, vilket för henne långt bort från Vinterhed och bröderna. Och det är, än så länge, hennes smala lycka.
Runt muren i norr, som skyddar de sju konungarikena mot vildmarkens fasor, uppstår också nya allianser, sedan kung Stannis med sin röda eldkvinna tagit hären dit, för att bekämpa rövare och gengångare. Jon Snö, som nu är murens befälhavare, hamnar i ett desperat läge, när han försöker följa sin övertygelse om vad som är rätt. Det blir diplomati på liv och död.
Och i Österländerna växer drakarna, medan Daenerys Targaryens makt som ”drakarnas moder” avtar, inte minst när hon inte längre kan tygla deras rovlystnad utan tvingas spärra in dem i en underjordisk håla med bastanta järngaller.

Somliga menar att fantasy inte är ”riktig litteratur”, och det får de väl tycka. Men Martins värld är komplex. Betydligt mer mångfacetterad än vad som framgår i TV-serien Game of Thrones, som inte djupdyker i böckernas moraliska problematik utan mer uppehåller sig vid sex och våld. Det är lite lustigt, eftersom sex inte spelar någon framträdande roll i böckerna, även om det ju är en av spelets starka drivkrafter, vid sidan av, eller underordnad maktbegäret. För det är framför allt makt George Martins epos handlar om. Kampen om makt och hur makten alltid, i längden, förgör alla som tillägnat sig den. Martin är pessimist. Han skriver i sin krönika in hur vägen till undergång kantas av små och stora missgrepp, hur den som försöker vara hederlig övertrumfas av dem som inte skyr några medel och hur den starke tar sin rätt med svärdet. Man kan inte kalla hans människosyn ljus.

Men. Det finns tecken som tyder på en inte alltigenom mörk vision. Även våldet i sig blir, när det överskridit en gräns, självförgörande. För att tygla makten och sitta kvar i sadeln krävs mer än blodtörst och armstyrka, tycks Martin mena, och en av de markörer som antyder det är karaktären Tyrion Lannister. Dvärgvuxen, med förkrympta, krampande ben, har han ingen chans gentemot de stora och utan familjens guld bakom sig har han bara sin välfungerande hjärna att ta sig fram med. Men han behärskar spelet. Och efter allt han råkade ut för när han försökte handla rätt har han lagt en hälsosam nypa politisk cynism till sin begåvning. Det ska bli ytterligt spännande att se hur George Martin går vidare med det.

För att vara fantasy är också Sagan om is och eld tämligen måttfull i bruket av magi. Det existerar förvisso sådan, men den är inte så mäktig och nyttjandet av den är förbunden med stränga konsekvenser. Ingen Gandalf kommer att rädda Martins hjältar när undergång hotar. Det går för dem som det går för oss vanliga dödliga i den här vanliga brutala världen. Och kanske är det däri författarmagin ligger, att klivet inte är så långt från vår egen värld över gränsen till sagan. Den tangerar rätt ofta vad vi ser i nyhetssändningarna på TV. Som en mörk och blodig kommentar till vår nutid.

Sammantaget: mycket välskrivet, med bister humor, skickligt komponerat och fängslande. Fortsättning följer. Jag ser fram emot den. Under tiden får jag väl träna med hantlar och armhävningar, så jag orkar lyfta ”Vinterns vindar” som sjätte delen ska heta. För då blir det tungt!

— — —

Måna N. Berger         

Spänningsroman: Blunda hårt
John Verdon 
Förlag: Forum
Översättning: Jan Malmsjö
Sidantal: 526
Finns i svensk handel från: 2013-02-20

När jag ska poängsätta John Verdons kriminalthriller Blunda hårt vill jag egentligen ge den en trea för djävulusisk intrig som vållade mig en natts förstörd sömn; jag ville ju veta hur det egentligen hängde ihop! Men språket plus lösa trådar som bara blir dinglande i tomma luften drar ner betyget. Språket först: det är ytligt. Orden ligger utanpå boksidorna och gör sig till, man kommer aldrig ner på djupet och det hände mig flera gånger att jag läst en halv sida utan att komma ihåg vad jag läst. Långa stycken är det helt enkelt oengagerande. Jag ville först tillskriva ytligheten John Verdons bakgrund som reklamare, fast å andra sidan borde ju en reklamman från Manhattan kunna skriva så att det fängslar hans läsare. Snarare gissar jag på en kombination av lättja, beräkning och, eventuellt, något som ligger i översättningen. Det blir hur som helst en kluven upplevelse, att läsa en thriller om bestialiska sexmord, sadistiska psykopater och maffiadåd, på ett språk som gör att jag hela tiden tappar bort mig i texten.

Huvudpersonen, hjälten, är en förtidspensionerad kriminalare och van mordutredare, Dave Gurney, som dragit sig tillbaka till en lantlig idyll, tillsammans med sin hustru. Men idyllen går honom snart på nerverna även om han älskar hustrun. Han säger i alla fall att han gör det. Författaren påstår det. Men jag begriper i ärlighetens namn inte varför, även om hon verkar vara en sympatisk människa. Kanske finns hon bara med som en motvikt till de andra slamporna i boken, som en uppfattning om hur en kvinna ”ska” vara. Jag misstänker det. Gurney själv är en inbunden, känslohämmad typ som bara brinner för en sak och det är att utreda mord. Det är han bäst på. Han är den bäste. Därför blir han, mot sin hustrus vilja, givetvis, inkopplad på ett olöst, spektakulärt mordfall vid ett societetsbröllop. På själva bröllopsfesten hittas bruden halshuggen i en stuga på gården och den mexikanske trädgårdsmästaren, som bott i stugan, är försvunnen. Änklingen är en berömd psykiatriker, författare och föreläsare med kvinnliga sexförbrytare som specialitet.

Jakten på den misstänkte trädgårdsmästaren pågår, utan resultat, i månader. Slutligen blir Gurney uppsökt av brudens mor, en rik och mycket attraktiv kvinna (ja, ni hör hur det låter!) som vill att han ska träda in, som ”konsult” i spaningarna. Gurney accepterar, motvilligt, att försöka i två veckor, inte längre. Hans hustru gillar det inte. Den lokala polisledningen, som håller i fallet, gillar det ännu mindre. Tillsammans med sin före detta kollega och vapendragare, den bitske Jack Hardwick, tar Gurney itu med mysteriet med den halshuggna bruden.

Det bästa med Blunda hårt är intrigen. Den är invecklad och upplösningen är inte förutsägbar, i varje fall inte förrän det börjar närma sig slutet. Det sämsta, förutom ett otillgängligt språk, är slarvet. Att en berömd mordspanare som har rykte om sig att vara New Yorkpolisens skarpaste hjärna inte lägger märke till detaljer som till och med jag ser, sådant retar mig, när han i andra sammanhang drar slutsatser som han nästan måste vara synsk för att kunna prestera. Att mer eller mindre misstänkta personer bara försvinner ut i kulisserna utan närmare förklaring, att författaren helt enkelt släpper dem, det stör mig. Att trådar inte knyts ihop. Att kvinnosynen är unken och ibland passerar under lågvattenmärket. Att John Verdon till sist rafsar ihop alla överblivna rester, som det skulle ha gått att få ut så mycket mer ur, och tycks säga: ”Ja, det var väl i stort sett så det gick till och nu är det slut!”

Men hur kritisk jag än är till en massa saker i Blunda hårt så höll den mig i alla fall vaken till fem i morse, det säger ändå något om spänningsnivån. Och eftersom både mordutredare Gurney och hans äktenskap mot alla odds överlevde så torde vi få tillfälle att återknyta bekantskapen framöver.

— — —

Måna N. Berger

Roman: Vägen mot Bålberget

Therése Söderlind
W&W
Sidantal 590

När jag läser Therése Söderlinds roman ”Vägen mot Bålberget” slår det mig att det är en historia om hemligheterna. Allt det vi inte vet och aldrig får veta. Det vi förtiger och varför vi tiger. Hemligheter och nedtystade sanningar döljer sig i varandra som kinesiska askar. De göms för barn och föräldrar, äkta makar, älskare och älskarinnor, grannar, vänner och släktingar. Varje människa är ett bottenlöst gruvhål ner i tidens schakt, dit ingen annan äger full insyn. Där, i djupen, döljer sig vår skam och fruktan.   

På Bålberget utanför Nyland, vid Ångermanälven, sägs det ha utspelat sig en fasansfull händelse. Ett trettiotal kvinnor från bygden fördes en vårdag 1675 dit upp för att halshuggas och brännas på bål som häxor, eller trollkärringar som man sa på den tiden. Innan dess hade de hållits i fängsligt förvar i gästgiveriets källare hela vintern. I fukt, kyla och på svältkost fick de sitta hopträngda och vänta på den kungliga Comissionen som skulle fälla domen. Inte alla överlevde månaderna i fångkistan, men de som släpades ut som lik av vakterna slapp ändå lindrigast undan. De slapp ifrån folkhopens fördömande och de behövde inte se sina närmastes ansikten i den hopen, i sin sista stund. De kanske aldrig ens till fullo trodde att de verkligen skulle avrättas. De hade ju bekänt sig och skulle få förlåtelsen, hade prästerna lovat.

Therése Söderlind beskriver hela den långdragna processen, med angiveriet och ”visgossarna” som gick runt i bygden och på kaplanens uppdrag pekade ut trollkvinnor, liksom vittnesmålen mot dem som nekade under förhören. Inte sällan var det barnen som hetsades att vittna mot sina mödrar. Hon frammanar de vidskepliga stämningar som piskades upp. Folk visste inte vad de skulle tro. Inte ens de anklagade själva visste längre. Sunda förnuftet sa dem att det hela var galenskap, men överhetens och kyrkans ord ägde makten. Religionen, och fruktan för det övernaturliga höll människorna i ett järngrepp. De var alla fångar i sin tid.

Till denna period för Therése Söderlind läsaren som en besökare i tidsmaskin. Hon lägger sig språkligt mycket nära vad som är trovärdigt i en fattig bondebygd på 1600-talet, utan att mer än antydningsvis använda dialektala grepp. I språket bor villkoren, begränsningarna och sättet att tänka. Med övertygande gestaltning åskådliggör hon svältårens nöd och människornas kamp, på liv och död mot naturens krafter. Rent och enkelt lyser också ögonblick av skönhet, som nog kan tas för förtrollning. Det är, i all grymhet, mitt i brutalitet, misshandel, övergrepp och elände, en stundtals mycket vacker skildring. Och det finns kärlek, även där.  

Vi får följa några centralgestalter. Framför allt är det de med svärta etsade, psykologiska kvinnoporträtten som stiger fram ur tidens dimmor. Vi möter Veronika, som inte kan, eller som medvetet valt bort att, få barn. Ensam, medelålders, forskar hon i släktens historia och följer ledtrådar som hennes farmor en gång gav henne, tio generationer bakåt i tiden. Kanske är det vetskapen att ingen ska komma efter, som driver henne att söka sina rötter, hela vägen mot Bålberget, eller Häxberget, som det numera döpts om till. De som gått före kan vi följa i spåren, reflekterar hon, men om dem som ska följa efter oss vet vi inget. Där tar, för varje generation, tiden slut. Veronika och hennes undfallande far lever i våra dagar. Och de har anknytning, visar det sig, till kvinnan Malin, den enda som överlevde av de anklagade på 1600-talet. Men hur det gick till och varför får Veronika aldrig veta, inte heller hittar hon den gåva som enligt familjemyten ska ha funnits kvar från Malins tid och gått i arv efter henne.

Den historien, om den starka, egensinniga Malin, hennes dotter Segrid som inte var som andra, Malins far, soldaten Stock-Pelle och mannen han gifte bort Malin till, den historien berättar Therése Söderlind för oss. Hon lånar röster av de längesedan döda. En efter en öppnas hemligheternas askar. Och läsaren förstår till sist den vemodiga ironin i att vi inte alltid förmår värdera ens de gåvor som ligger i öppen dager inför våra ögon. Tidsandan bestämmer vad vi ser; och vad vi väljer att se. Slutligen är det kanske budskapet som förmedlas i denna storslagna skildring av en mörk epok i vår historia.
Följdfrågan blir då: vad tillåter vår egen tid av klarsyn?   

— — —

Måna N. Berger

Roman: Jobs bok
Ulf Lindström
W&W
Sidantal 394

”Så bra som en bok kan bli” hette det i SVT Gomorron Sverige, om Ulf Lindströms förra roman, En god man. Det var då det. Nu har han kommit ut med en till och bevisat att det i varje fall kan bli lika bra, än en gång. Jag vet inte exakt hur bra en bok kan bli. Visste jag det skulle jag kanske sluta läsa. Men jag hävdar att Ulf Lindström har förmågan att skriva väl, spinna fängslande intriger och behandla etiska/moraliska frågeställningar utan att förfalla till predikoton. Självironi är hans livlina, en välavvägd cynism hans vapen mot blödighet.

Titeln En god man anspelade i viss mån på Hasse Alfredssons filmtitel, En ond man och ställde precis som filmen frågan om gott och ont på sin spets. I Jobs bokfrågar Ulf Lindström hur långt en man får gå för att skydda det han håller kärt. Vad ska han, vad måste han göra i ett hotat läge? Vad krävs, av en man?

Ja, ”en man”. För det här är en bok om män. Det handlar om män och manlighet, mansroller, enskilda män och män i flock. Författaren håller upp männen till granskning, vänder och vrider på dem och är inte överdrivet hänsynsfull i sina omdömen. Det handlar om fäder och söner. Om frånvarande fäder och frånvaron av en mor, vilket är två skilda saker, och vad det gör med en uppväxande pojke. På något sätt får jag känslan av att i Lindströmland är kvinnorna redan som småflickor så mogna att de grejar sådant där; att de inte är lika ömtåliga. Men jag kanske har fel? Jo, jag har fel. Nu var jag orättvis. Kvinnor blir svikna och flickor utnyttjas, även där, och de tar skada. Men Jobs bok tillhör Mannen. Eller två speciella män, som skildras parallellt. Och det är väl ingen slump att båda också är advokater till yrket.

I Bibeln, GT, berättas i Jobs bok om den rättfärdige Job som prövas av Gud, för att förmås ge sin skapare skulden för allt ont han drabbas av. Det är Djävulen, i GT kallad Anklagaren, som föreslår att Job ska utsättas för frestelse. Och uttrycket Jobspost stammar därifrån, i betydelsen ett budskap om olycka och svår motgång.

Motgångar drabbar också männen i Lindströms nya bok, som knyter an till händelserna i En god man. Där drogs åklagaren Andreas Falck så djupt in i rättsfallet med ”golfmördaren” att hela hans tillvaro sattes i gungning, hans äktenskap havererade och han tvingades se in i sig själv och medge att det inte var någon uppbygglig syn. I Jobs bok möter vi Andreas Falck igen. Han lever nu som frånskild och har umgängesrätt med trettonåriga dottern Sanna. Han har kommit på fötter efter krisen och har gott anseende på advokatbyrån. Men i samband med en rättegång utsätts han för en hotbild. En ”Jobspost” som oroar Falck mer än han vill erkänna. Han får varningar. Oron bryter långsamt ner honom. Samtidigt kontaktas han av Niklas Fridh, som var försvarare i ”golfmålet” och där gjorde en tämligen slät figur. De är två ensamma män, som nu finner varandra i en sorts vänskap. Två söner som vuxit upp i skuggan av dominanta fäder, utan någon modersgestalt som format dem. De kunde, som Fridh säger, varit bröder.

Den ena tråden i boken berör Falck, som sitter hos sin KBT-terapeut och i efterhand försöker reda ut vad som hänt, något vi så småningom får veta, men vägen dit är lång. Det är inte så lätt att berätta sanningen, ens i det terapeutiska rummet.

Job, i den här skildringen, är en homosexuell amerikan med avlägsna rötter i Sverige. Han är vänlig och impulsiv, en vacker främling som med sin charm förför den fram till dess osäkre, i sig själv inneslutne Niklas Fridh. De inleder ett förhållande. Job förvandlar honom till Nicky Free, som är stark ”som en hund”. Deras möte sker på en weekendresa till Los Angeles, men det oförutsedda händer och det blir en mycket längre resa, en road trip från vilken den gamle Niklas Fridh aldrig ska återvända. Om relationen till Job och vart den leder, berättas i infällda kapitel.

Det handlar om frihet, skuld, plikt. Och tillit, som, tänker Niklas Fridh, är en känsla som förutsätter att ingen trygghet finns. Den tanken borrade sig djupt in i mig och sitter ännu. Vad händer med den som saknar trygghet i sig själv men ändå vågar ger sig hän i tillit? Att göra sig så sårbar, så naken. Att ta emot lust. Och ömhet. Gå sönder.

Men det går knappast att förneka tesen som upprepas som ett mantra, att våld är en maktlös mans svar på makt. Dagligen bekräftas det av verkligheten omkring oss. Våld, förödmjukelse, rätten att hämnas. Rättvisa, nödvärn, kontra ”Talionprincipen” (lat. jus talionis), eller inom juridiken vedergällningsrätten, som bara är den gamla öga för öga, tand för tand- principen. Den omfattas fortfarande av en och annan och är, kanske, på väg att vinna terräng igen.  
Detta är bokens bärande teman. Omkring dem bygger Ulf Lindström upp etiska dilemman, utan facit. Går någonting att förstå?

När Falck på slutet tar sin skicklighet som förhörsledare till hjälp i terapisessionen för att avlocka terapeuten ett svar låter det så här:
”Balladen om Niklas Fridh. Vilken tonart?
Han skrattar till, han antar utmaningen motvilligt: Durmoll. 
Fegis. Vad hör du?
Jag hör en sång i jagsvag tonart. En man som kan ha svårt att känna sina gränser och därför lätt blir påverkad av yttre faktorer”

Men vem som är sången och vem som är sångaren, den frågan slingrar sig KBT-terapeuten förbi. Diskussionen fortsätter hos läsaren, en god stund efter att sessionen är slut.

— — —

Måna N. Berger

Kriminalroman: 1974
David Peace
Förlag: Modernista
Översättning Rebecca Alsberg
Sidantal 350

Året är 1974. I Nordirland pågår den blodiga konflikten mellan IRA och brittiska armén. Provisoriska IRA bryter sig ut från officiella IRA. Det är valår i Storbritannien. Samhället präglas av arbetslöshet och ekonomiska svårigheter med hög inflation, strejker och nedläggning av personalkrävande industrier. Immigranter från Pakistan och Västindien är med och konkurrerar om jobben, vilket väcker lokalt missnöje på sina håll.

På TV ser man bland annat deckarserier som Kojak, och Cannon. I radion spelas låtar av David Bowie, Elton John och Rolling Stones. När folk ringer till varandra gör de det från telefonautomater och de ser till att ha växelmynt till hands i automaten.

David Peace var sju år 1974. Jag tänker på det när jag läser hans debutbok, den första i en planerad serie kriminalromaner med samlingsnamnet Yorkshire-kvartetten. Jag tänker på hur gammal jag själv hunnit bli sedan mitt 70-tal, och på att jag var sju år 1951. Jag undrar hur jag skulle ha skildrat det gryende femtiotalet. Knappast med någon större bravur. Jag minns inte mycket av det samhälle som omgav mig då. Det är historia. Vilket alltså romanens ”1974” också hunnit bli, i så hög grad att författaren i ett efterord försett läsaren med en liten manual innehållande då aktuella begrepp, som jag hämtat inledningen till den här texten ur. David Peace är född och uppvuxen i Yorkshire. Han känner omgivningarna där hans huvudperson, kriminalreportern Eddie Dunford jagar mördare och intervjuobjekt med fara för liv och lem.

Eddie Dunford jobbar på Yorkshire Post, i hård konkurrens med den stöddige Jack Whitehead som innehar titeln årets kriminalreporter ett par gånger om och försvarar den som en hänsynslös slugger, genom att på alla sätt försöka trycka till Eddie. Jargongen på redaktionen är hård. Djungelns lag råder i kampen om spaltutrymmet. Samtidigt bearbetar Eddie sorgen över sin fars bortgång, eller försöker undvika att bearbeta den genom ett idogt drickande.

När en tioårig flicka försvinner sätter Eddie instinktivt försvinnande i samband med ett par andra, liknande, olösta fall med försvunna småflickor. Men han får inget gehör för sina idéer, inte på tidningen och inte hos polisen heller, tvärtom. Så Eddie börjar gräva på egen hand, tillsammans med en annan journalist, som är det närmaste en vän han har i jobbet. En som sitter inne med mycket material om starka krafter i samhället, lite för mycket. Denne omkommer i en troligen arrangerad bilolycka. Det händer otäcka saker, ett zigenarläger bränns ner och polisen ser på, någon sadist skär vingarna av levande svanar, men ingen bryr sig nämnvärt om det. Och den försvunna flickan hittas, mördad. Eddie Dunford har trampat in i någonting som handlar om makt, politiska intriger och våld på liv och död. Troligen hans egen död, men han vägrar backa. Trasig, oftast berusad eller bakfull och ensam mot hela samhället gräver han vidare.

1974 har skördat många lovord i recensionerna och jag kan instämma i att den är stark; rå, dyster och mycket svart i tonläget. Framför allt är det stilen som står ut. David Peace skriver i ett nästan maniskt uppvarvat tempo, det är snabb dialog, inre monolog med korta repliker och citat ur låttexter, sportreferat och TV-deckare, han driver fram texten med en ryckigt ursinnig frenesi som inte liknar mycket annat i genren. Det kan vara svårt att hänga med i hans takt, så de tidshistoriska förklaringarna längst bak i boken fyller sin funktion. Min rekommendation är att läsaren kan börja med dem!

Problemet, för mig, med storyn är att jag inte kan tro på den. Det blir bara för mycket. En underlig reservation från en som i annat sammanhang nyss förklarat sig villig att tro på troll, men det här är skitig socialrealism från en nedgången avsideskrok i norra England och det är en annan sak. Jag kan stundom tycka att det blir något David Lynch-surrealistiskt över det hela, men inte riktigt det heller. David Peace verkar mena allvar. Och ingen människa överlever så mycket grov misshandel som Eddie får utstå. Ingen människa reser sig och går ut och slåss igen efter det.

Jag hänger inte heller med riktigt i den makabra upplösningen av fallet. Varför, sitter jag och undrar efteråt. Hur hängde det ihop? Vad var det med svanarna? Det kan bero på mig som läsare, att jag inte uppfattat alla undertoner i berättelsen. Personlig är han förvisso. Och det här var bara den första delen av kvartetten, så det ska bli intressant att se hur David Peace drar det vidare, genom andra decennier. Kanske klarnar det då. Jag oroar mig bara lite grann för Eddie Dunford, hur han ska orka. Det såg definitivt inte ljust ut för (före detta) kriminalreportern när vi lämnade honom på sista sidan.

— — —

Måna N. Berger

Spänningsroman: Stallo

Stefan Spjut
Albert Bonniers förlag
591 sidor

Det finns två slags människor. Det är de som säger ”tänk om…” och de som omedelbart svarar ”men så är det inte!”.
När man börjar läsa ett skönlitterärt verk gör man upp ett osynligt kontrakt med författaren. Det lyder: ”Om du berättar din historia på ett logiskt trovärdigt sätt, så att den håller ihop, då ska jag tro på dig, vad du än påstår, tills boken är slut. Jag är även beredd att tro på tomtar och troll. Men om du fuskar tror jag dig inte.” I överenskommelsen ingår inte, aldrig vid någon tidpunkt, orden ”men så är det inte!”

Stefan Spjuts andra roman, Stallo är en spänningsroman, en saftig skröna från Norrbotten.
I samiska sagor förekommer ibland en jätte som kallas ”Stallo”. Den är bland annat känd för att stjäla barn. Kan vara ett grepp i barnuppfostrande syfte, vad vet jag, men det är utifrån den mytbildningen Stefan Spjut spunnit vidare och fört in det okända i vår elupplysta, datoriserade och gps-orienterade värld. Första protesten kan infinna sig här, från läsare som menar att han gjort våld på de traditionella myterna. Strunta i det för ett ögonblick, säger jag. Följ med och låt er förtrollas! Ni har en resa genom en tegelstensvolym på nära sexhundra sidor framför er, med välvallat språkligt glid över myrar och fjällsidor, likaså en bilodyssé som inte går av för hackor, ner genom landet på jakt efter den undflyende Vaikijaurmannen. En resa som även knyter an till trollmålaren John Bauer och den gamle radiomannen Sven Jerring, hela Sveriges ”farbror Sven”, och dennes änka. Samt en antik pistol som Sven Jerring fått i gåva av Verner von Heidenstam. Jag kan föreställa mig att Stefan Spjut haft lika roligt när han skrev boken som jag hade när jag läste. Han har en stundtals vilt galopperande fantasi och alltid glimten i ögonvrån.

Inledningsvis är det sommaren 1978 och en mamma far med sin lille son till en lånad sommarstuga djupt inne i Dalarnas skogar, nära en fäbodvall. Stugan är sorgligt försummad och det artar sig till en primitiv, ganska långtråkig semester för mor och son. Men där finns från början invävd en skickligt underbyggd känsla av hot i berättelsen. Små detaljer varnar om att allt inte är som det ska. Någonting lurar på dem. Och något oförklarligt händer. Den lille pojken försvinner, spårlöst. Där, i början, kändes det så otäckt att jag ett ögonblick var nära att lägga boken ifrån mig. Men jag höll mig lyckligtvis till kontraktet och fortsatte läsa.

Nu hoppar berättelsen framåt i tiden till tjugohundrafyra. Susso Myrén, amatörkryptozoolog från Kiruna och ständigt pank springvikarie i hemtjänsten samt med en, som det heter, komplicerad relation till före detta pojkvännen, är på väg upp till Vaikijaur, utanför Jokkmokk. Hon har fått vittring på något mycket lovande däruppe.  
Bakgrunden till hennes nyfikenhet är ett flygfoto som Sussos morfar, den på sin tid berömde naturfotografen Gunnar Myrén i april nittonhundraåttiosju tog över Rapadalen i Sarek. Av en tillfällighet syns skymten av en undanlufsande björn på bilden. Det är inget konstigt med det. Det märkliga är, att när man förstorar upp bilden ser man, sittande bakom puckeln på björnens rygg, en naken, människoliknande, men ändå inte helt mänsklig varelse med spinkiga armar och ben. Myrén var förbryllad, men ingen naturkännare kunde förklara vad det var, ingen ville ens diskutera saken. Det var någonting som bara inte fanns.

Fotots gåta tog knäcken på Myrén. Han grubblade sig till en hjärtinfarkt. Efter hans död kvarstod den obesvarade frågan; vad var det för varelse som red på björnen?

Susso Myrén har ärvt sin morfars intresse för mysteriet han fångat i kameralinsen. Hon har även fått hans envishet i arv. Hennes mamma Gudrun har ärvt butiken i Kiruna, ”Gunnar Myrén AB” där hon, tillsammans med sina döttrar, säljer fotoböcker och souvenirer till turisterna. Gudrun, som innehar ett berättarperspektiv i boken, ryggar en smula för besattheten av det oförklarliga och försöker avråda.

Susso skapar en hemsida och lägger ut bilden på nätet. Det är då en kvinna i Vaikijaur hör av sig om en iakttagelse som verkar trovärdig. Susso sätter med kvinnans tillstånd upp en viltkamera, och lyckas fånga en tydlig bild på en varelse, inte helt mänsklig men heller inte ett djur. Hon lägger ut även den bilden på hemsidan.
Och strax därpå försvinner ännu ett barn, Vaikijaurikvinnans barnbarn, en pojke på fyra år. Nu börjar en dödlig jakt, där Susso, från att ha varit jägare snart riskerar att förvandlas till byte. Inte bara hon själv utan även andra i familjen Myrén hamnar i farozonen. De har trampat in på ett område som är omgärdat med förbud och strängt tabubelagt.

Mer ska inte avslöjas här, annat än att det blir en riktig bladvändare av det hela. Tyvärr, höll jag på att säga. Stefan Spjuts prosa är så njutbar. Hans naturskildringar är mäktiga, såväl i storslagna scenerier som i marknära iakttagelser, varvade med inlevelsefulla psykologiska porträtt och personteckningar som är tagna på kornet, intill minsta skäggstrå. Även samspelet – och bristen på samspel – i en inte helt funktionell familj tydliggörs med små medel. Med humor och värme tecknar han också små snabbskisser av gamlingarna Susso besöker i hemtjänsten. Den som inte vill se skrymt och oknytt bland fjällbjörkarna kunde faktiskt läsa boken som en skildring av Norrbotten idag och ett Kiruna som håller på att sjunka.
Så det ligger en viss risk i att frestas sluka boksidor i en takt där man inte hinner ta in alla språkliga nyanser, när dramatiken stegras.

Allt tillsammantaget gör det dock Stallo till en – i ordets rätta bemärkelse – ruskigt spännande, vacker och bitvis dråplig bok. Från första sidan till den sista präglas de framtonande bilderna av såväl människor som djur och natur av äkthet och närvaro. Dessutom är Susso Myrén en skönt jordnära kvinnlig antihjälte som lägger en snuspåse under läppen och brottas med problem som slitna vinterdäck på gamla risiga bilar.

Men åter till läsarkontraktet; hur var det nu? Finns det några troll, eller ett uråldrigt Stallofolk? Nej. Naturligtvis inte. Sådana saker talar man inte om. Det är säkrast så.
— — —
Måna N. Berger

Roman: Det svåra fallet K
Lennart Ökvist
Parabellum Nord AB Förlag
228 sidor

Stundom i en skymningsdiffust drömlik värld, ibland i ett soldränkt dagsljus där skeenden och detaljer framstår med hallucinatorisk skärpa, rör sig Lennart Ökvists debutroman Det svåra fallet K, längs en flackande tidslinje, genom det förflutnas undflyende landskap där minnesluckor kan öppna sig som slukhål, och in i en trevande nutid. Det är berättelsen om ett brott.

Den som uppskattar kriminalromaner har kanske inte mycket att hämta här. Boken saknar den laddning och successivt upptrappade spänning som även en psykologisk thriller bygger på. Den frossar heller inte i blod och våld. Det ofrånkomliga våldet är bara ett nödvändigt ont och äger inget värde i sig. Jag säger det redan här, så var det sagt. Det svåra fallet K rymmer andra kvaliteter.

Lennart Ökvist

Lennart Ökvist är i likhet med romanens huvudpersoner uppvuxen i Västervik, numera dock, med sin familj, bosatt i Stockholm. ”Det svåra fallet K” är hans skönlitterära debut, men som författare debuterade han 2010, då han kom ut med en fackbok om svensk psykiatri under femtio år: En sinnessjuk värld – Mentalsjukhusens epok i Sverige mellan 1910 – 1960 speglad genom S:a Gertruds sjukhus i Västervik, för vilken han uppmärksammades mycket positivt i pressen. Den värld han skildrade där ter sig i backspegeln omänsklig, med behandlingsmetoder som idag verkar mer tortyr än behandling, med långbad, elchocker, inlåsning, tvångssteriliseringar och lobotomi. I och med psykofarmaka förändrades den världen. Om enbart till det bättre ska jag inte diskutera här, men nog finns mycket i övrigt kvar att önska.

Man kan säga att romanen, såväl tematiskt som tidsmässigt tar vid där den boken slutar, för även i fiktionen rör Ökvist sig i och i anslutning till psykiatrins värld, från 70-talet och fram till nutid. I ett kort förord säger han: ”Den här historien är helt sprungen ur min fantasi, men som så ofta händer har verkligheten då och då knackat på, en lika välkommen som ibland oönskad gäst som jag har försökt behandla så varsamt som möjligt.” Som jag har förstått det har Lennart Ökvist inte bara forskat på mentalvårdens historia utan även arbetat inom densamma, och då har man mycket verklighet i bagaget. En verklighet som är full av grymma sanningar och dramatiskt stoff, men ömtålig att handskas med, då utsatta människors integritet måste bevaras.

Berättarjaget, Jack, har som helt ung, 1977, haft ett sommarvikariat på Västerviks mentalsjukhus, på den slutna paviljongen. Under den tiden fattade han intresse för en jämnårig patient, Gerhard, en tystlåten, tillbakadragen kille som inte verkade ha några som helst våldstendenser. Jack tyckte inte han passade in i miljön och ville ta reda på varför Gerhard satt där. Han gjorde några trevande försök att ta kontakt, men utan vidare resultat. Kort efter att Gerhard skrevs ut från sjukhuset försvann han. Och därmed kunde historien vara slut. Men en solig morgon i maj 2010, i torpet där Jack med fru och barn tillbringar sommaren, står plötsligt en obekant man i dörren, en man som presenterar sig som Louis Berg och berättar att han är intresserad av den försvunne Gerhard, och har en del frågor som han tror denne kan sitta inne med svaren på. Jack och Louis blir snabbt vänner och börjar tillsammans sökandet efter Gerhard. Parallellt återberättas den brutala bakgrundshistorien, tills skildringarna förenas.    

Omslagets bild av en svenskhare är kongenial. De båda vännernas inre och yttre resa i Gerhards spår liknar den jagade harens traj, med bukter och löpor och avhopp i sidled. Utifrån olika berättarperspektiv förändras alla bilder. Läsaren hålls på åskådaravstånd och kan inte, hur gärna han, eller jag, vill, ingripa och ropa: men ser ni inte? Och lika bra är nog det. Vi skulle bara klampa in i spåret och förstöra det. Således är Det svåra fallet K en lågmäld, suggestiv roman med avgrundsbottnar i undertexten, enda störningsmomentet är i mina ögon lite slarvig korrekturläsning här och var. Men det är en småaktig anmärkning.

— — —

Måna N. Berger   

Roman: Caribou Island
David Vann
Översättning Niclas Hval
Albert Bonniers förlag.
286 sidor.

Som att vakna ur en ond dröm som känts så påträngande verklig att man måste gå upp, tända lampan och göra någonting, vad som helst, för att bottna i den vakna verkligheten igen.

Så var känslan då jag lade ifrån mig Caribou Island. Jag var skakad och insåg att det skulle komma att dröja innan jag fått så mycket distans till läsupplevelsen att jag skulle kunna börja formulera mig. Jag tog bilen och åkte ut en sväng. Jag vattnade blommor. Tänkte på annat, ett par timmar. Det är en oerhört stark roman med obönhörlig chockverkan. Vissa passager i den kommer jag nog aldrig att helt kunna skaka av mig. Mer ska inte avslöjas här, eftersom det vore att fördärva den skickligt uppbyggda kompositionen.

I centrum för berättelsen står ett par i övre medelåldern, nyligen pensionerade, och gifta sedan trettio år. Deras äktenskap befinner sig i kris. De är besvikna, på livet som det blev och de ger i tysthet den andre skulden för sina tillkortakommanden. Gary, som en gång var en lovande doktorand med en avhandling på gång, han som studerade fornengelska och fornnordiska språk, men aldrig någonsin fullföljde sina planer. Irene, som kanske inte var så smart som han hade önskat, men trygg och vanlig. Lite bittert konstaterar han att han valde tryggheten framför intellektuell stimulans. Irene som bar på ett fruktansvärt trauma från barndomen och ville ha någon som älskade och tog hand om henne, konstaterar på samma sätt, bittert, att hon fått ta hand om honom istället. När de var unga och ännu förälskade skulle de ta ett sabbatsår från studierna och kuska runt i Alaska, för att hitta det genuint skandinaviska som Gary alltjämt svärmar för. Men doktorandpengarna tog snart slut. Irene fick ta jobb på dagis, för att försörja dem. Så kom barnen, dottern och sonen. De blev kvar i Alaska. Kärleken band dem med strypkoppel. Även då den sedan länge tagit slut. Och åren gick. Livet gick.

De är så tragiska, var och en på sitt sätt, i hur de ser förbi och aldrig når fram till varandra. Ingen av dem är någon dålig människa, de var bara inte bra för varandra. Och nu, vid vägs ände, vill Gary möta en ny utmaning, ännu längre bort från civilisationen, där han tänker bygga en timmerstuga på den isolerade Caribou Island och leva nybyggarliv. Ett sista projekt, även det dömt att misslyckas. Irene, som anar att han är på väg att lämna henne, följer med och hjälper honom med bygget, vilket blir lika skevt som deras relation.

Den uppdämda, passiva aggressivitet som jäser under skenbart vardagliga samtal är psykologiskt mycket skickligt gestaltad. De bestraffar varandra, på det utstuderat djävulska sätt, som bara människor kan efter ett livslångt, otillfredsställande äktenskap. När man vet exakt var man ska sätta in kniven och vrida om behövs inget eftertryck. Redan på ett tidigt stadium inser läsaren att det här måste gå åt helvete. Men romanens karaktärer är fångade, inneslutna i en handling som inte lämnar dem något utrymme att ändra riktning. Allt sker i ett lugnt men obevekligt, glidande tempo, stadigt utför. Tragedin är ofrånkomlig. Mest tragisk är dottern Rhoda, som ensam ser vad som är på väg men inte kan göra någonting, som inte blir trodd och lyssnad till.

Språket är rent och enkelt, okonstlat. Dialogerna flyter ledigt in i berättandet. Som om ingen ansträngning alls krävts – vilket varje skrivande person vet tyder på att författaren jobbat hårt med texten och inte lämnat ett kommatecken åt slumpen. Just det okonstlat vardagliga språket kontrasterar och framhäver effektivt den fruktansvärda undertexten.

David Vann har jämförts med storheter som Hemingway och Cormac McCarthy och vissa drag kan de nog ha gemensamt. En illusionslöshet beträffande den mänskliga naturen delar de absolut. Men Vann är inte cynisk, som McCarthy. Hos David Vann finns en medkänsla och en djup förståelse för de processer som driver individen mot katastrofens rand. Jag skulle vilja kalla det en ömsint blick. Vilket ju även Hemingway har. Det går också att se paralleller i beskrivningen av människan i förhållande till naturens krafter. I Caribou Islandframstår vildmarken, bergen, glaciärerna och de ändlösa vidderna närmast som ett stort, hänsynslöst djur, likgiltigt, avsiktslöst grymt, och överväldigande vackert, där människorna som små kryp i pälsen, klamrar och strävar i en fruktlös kamp mot stormar, köld och regn. Där, slutligen, ställs kampen mellan civilisation och orörd natur på sin spets, vilket också är vad Gary, som sin författares redskap, försöker nå fram till.

Förutom att vara en inträngande skildring av en människas psykiska sönderfall och undergång – med de konsekvenser man som läsare och hjälplöst vittne bara kan ana – är det en storslagen roman om Alaska, om vildmark och isolerade små fiskesamhällen, om vardagen bakom naturturismens romantiska villfarelser. David Vann känner den vardagen, med en bakgrund bland annat som sjöman och båtbyggare. Alaska är hans land. Han är uppvuxen där. Äktheten i hans skildring är tveklös.
— — —

Måna N. Berger

Roman: Filmberätterskan
Hernán Rivera Letelier
Översättning Hanna Axén
Norstedts förlag
111 sidor

Med Filmberätterskan introduceras den chilenske författaren Hernán Rivera Letelier för första gången för en svensk läsekrets.

Hanna Axén, som tidigare översatt flera spanskspråkiga författare, bland andra Isabel Allende, har följsamt och med känsla för textens bottnar tolkat den till svenska. Hernán Rivera Letelier är född 1950 kommer från ett gruvsamhälle i Atacamaöknen i norra Chile, där man utvann salpeter. Såväl hans språk som litterära landskap har djupa rötter i hans egen bakgrund, med stråk av magisk realism. Efter genombrottet med La reina Isabel cantaba rancheras 1995, har han utkommit med ett tiotal böcker och belönades 2010 med det prestigefyllda priset Premio Alfaguare.

Filmberätterskan handlar om flickan Maria Margarita, som växer upp med sin far och fyra äldre bröder i ett skjul av korrugerad plåt, i en chilensk gruvby. Pappan är förlamad från midjan och ner efter en arbetsplatsolycka, men bolaget låter dem bo kvar i tjänstebostaden på nåder, för familjeförsörjarens trogna slit i gruvorna under många år. Mamman lämnade dem efter olyckan. Det är fattigt och ett hårt liv, men Maria berättar med värme och lågmäld humor om de glädjeämnen som ändå fanns, och om en kärv solidaritet. Film var deras största nöje, även på den tiden då de ännu var en hel familj och hade råd att gå på bio tillsammans. Senare fann de på en annan lösning.

”Hos oss var det alltid så att pengarna kom i skritt men gick i trav, så de gånger det kom en film till Gruvbyn som far tyckte verkade bra – enbart med ledning av namnet på den skådespelare eller skådespelerska som innehade huvudrollen – skramlade vi ihop så det räckte precis till en biobiljett och så skickades jag iväg att se den. När jag sedan kom hem från biografen fick jag berätta filmen för resten av familjen som satt församlade i vardagsrummet och väntade på mig.”

Vad Maria gör är att hon rör vid den påvra miljön i Gruvbyn med fantasins magiska trollspö, när hon berättar och agerar de filmer hon sett. Snart börjar grannarna komma för att lyssna till henne. Hon blir Någon, eller, som en grannkvinna säger: ”Er dotter är rena sagofen när hon berättar sina filmer. Orden blir hennes trollspö och med hjälp av dem tar hon oss alla till en annan värld.” Hon tar sig ett artistnamn, Santa Fe Delcine, och hon börjar få en liten förtjänst på sina framträdanden.

Men tiderna förändras. Den första teven kommer till gruvbyn. Berätterskans publik sviker. Och det sker andra, grymma, omvälvande förändringar, såväl i den nära omgivningen, som ute i världen.  ”Under tiden gjorde general Pinochet statskupp.  I och med statskuppen försvann en hel del saker. Människor försvann. Tågen försvann. Tilliten försvann.”

Filmberätterskan är till formatet en tunn liten volym och det går ganska fort att läsa ut den. Långfilmsformat, skulle jag vilja säga, om man sträckläser, vilket man gärna gör. Jag rekommenderar också den läsarten, för det handlar om att gå in i en livsberättelse och låta sig föras tillbaka till en epok i svunnen tid, på mer än ett plan. Santa Fe Delcine travesterar Shakespeare och hävdar: ”Av samma stoff, som filmer görs av, är vi gjorda.” Hennes film är vemodig, men stark sin obrutna integritet.

— — —

Måna N. Berger

Roman: Eldvittnet
Lars Kepler
Albert Bonniers förlag 562 s.
Utkommer 11 november 2011

Författarduon Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril, alias Lars Kepler, är tillbaka med en ny kriminalroman, ”Eldvittnet”, som innehåller rejäla doser av såväl bloddrypande som mer krypande skräck. ”Kepler” tvärs över omslagsbilden får väl numera betraktas som ett varumärke snarare än ett författarnamn. Hemligheten bakom pseudonymen avslöjades redan i augusti 2009, medan deras första deckare i serien om kriminalkommissarie Joona Linna med stormsteg rasade uppför försäljningslistorna.

Varumärke var ordet. ”Eldvittnet” är, vad jag kan förstå, en äkta Kepler med, som sig bör i genren, kantstött brottsbekämpare och fyrkantiga lokalpoliser som går i vägen för varandra i uppgiften att hitta mördaren innan fler människor kommer till skada.
Det börjar på ett privat LVU-hem för unga flickor med psykiska störningar och självskadebeteende. Upptakten är riktigt otäck.
Nattetid finns bara en sovande jour på hemmet, en äldre kvinnlig sjuksköterska som efter många år av oregelbundna arbetstider brukar ta en liten tablett Stilnoct (kan man ana en lätt kritik av vissa vårdrutiner här?), för att kunna somna. Men just den här kvällen hinner hon, olyckligtvis, inte det. Det har varit stökigt, bråk och slagsmål, en flicka har skurit sig i armarna och en annan varit aggressiv och placerats på isoleringen – ett låst rum dit bara personalen har nyckel. Sjuksköterskan sitter vid datorn framåt midnatt och försöker dokumentera kvällens händelser. Men någonting pågår därute i mörkret hos flickorna, något mystiskt, ett tassande och viskande som oroar henne. På vägen till sitt övernattningsrum inser hon att någonting är fel, fruktansvärt fel.

”Hon förstår omedelbart hur farlig situationen är, men rädslan gör henne långsam.Först när korridorens golv knakar till kommer impulsen att fly för sitt liv.”

När larmet kommer in till larmcentralen i Sundsvall, klockan fyra på morgonen är till en början förvirringen total. Upprörda elever på Birgittagården har ringt sin kurator och skrikit och gråtit i mun på varandra om blod över hela golvet. Polis och ambulans skickas dit för att ta reda på vad som hänt. Flickan i isoleringsalkoven är död, hennes huvud har krossats och blodet rinner ut över golvet. Ingen personal finns på plats. Situationen är kaotisk.
Kriminalkommissarie Joona Linna, erfaren utredare med okonventionella metoder, för tillfället själv föremål för en intern utredning inom rikskriminalen i Stockholm, skickas som observatör till Sundsvall. Där han givetvis kommer på kant med den lokala ordningens upprätthållare, kommissarie Gunnarsson.
Längre fram under dagen hittas sjuksköterskan, även hon ihjälslagen, i en lekstuga på gården. När det sedan visar sig att en ny elev på hemmet är försvunnen, samt att man i hennes blodiga lakan hittat en hammare med blod på, inriktas spaningarna på att finna henne. För sent, hon har under tiden tagit sig genom skogen ut till vägen, där hon hittar och stjäl en bil på en parkeringsficka.
Men bilen är inte tom. I baksätet sitter en fyraårig pojke i barnstol.

Detta är inledningen till en lång och dramatisk jakt på en gäckande mördare, en jakt där polisen även får mer eller mindre välkommen hjälp av en kvinna som påstår sig vara medial sierska.

”Eldvittnet” är en tegelstenshistoria, omfattande flera olika konflikter och med komplicerad intrig, kanske lite väl komplicerad för handlingens bästa. Men den går trots allt ihop på (det oväntade) slutet. Dessförinnan har läsaren fått uppleva en hel del gastkramande scener, av typen ensam kvinna i ödsligt hus svävande i ovetskap om mördarens rätta identitet – på bästa thrillermanér. Frågan är väl egentligen om det här är en kriminalroman och inte snarare en psykologisk thriller?

Språkligt svajar det ibland, och jag kommer på mig med att försöka gissa vem av författarparet som skrivit vad, vilket är dumt av mig. Det är distraherande. Man borde inte veta sådant där, tänker jag. Pseudonymer ska vara vattentäta, som B Traven, eller Bo Balderson. Men i dagens glupska medievärld går det knappast att ha hemligheter någon längre tid. B Traven hade inte kvällstidningarna i hasorna…

Allt det där går dock an. Min främsta invändning mot boken gäller den ramhandling som mordgåtan är inbäddad i. En ramhandling som rör Joona Linnas förflutna och avslutas med en drygt femtio sidor fet cliffhanger, vilken lovar läsaren att Kepler kommer tillbaka. Det stör mig. Det känns påklistrat, som produktplacering, och det drar ner läsupplevelsen.
Annars så: en nagelbitare!

Måna N. Berger är frilansskribent och driver Ateljé Mjölkboa.

Roman: Änglarnas svar
Stefan Einhorn
Forum 173 s.
Utkommer 7 september 2011

Det finns frågor som inte ens änglarna förmår besvara, som till exempel huruvida människan är en god idé eller inte. Enligt en gammal judisk legend frågade Gud änglarna till råds innan han började skapa människan. Änglarna kunde inte bli överens, en del var för, andra var emot. Medan de fortfarande stred inbördes tog Gud sitt eget beslut och skapade människan.

Legenden återges i slutet av Stefan Einhorns nya bok ”Änglarnas svar”. Boken är en skildring av händelser i svallvågorna efter en av de grymmaste historiska katastroferna i modern tid – där änglarna sannerligen kunde hitta argument ställda på sin spets, både för och emot.
I prologen befinner vi oss vid en nyss igenskottad grav, i sällskap med en av bokens centrala gestalter. Den gamle mannen som vigts till sista vilan på den judiska kyrkogården blev nästan hundra år. Först efter hans bortgång skulle historien få berättas. Nu kan det ske.

Året är 1945. Den unga polska judinnan Hanna Zylberberg kommer efter krigsslutet till Sverige med de vita bussarna, direkt från koncentrationslägret Ravensbrück. Hon är svårt medtagen, sjuk och undernärd, hon har förlorat sitt barn och alla i sin familj. Men hon överlever, åtminstone kroppsligen. Hanna utbildar sig till barnsköterska och får via en god vän kontakt med en ung stockholmsfamilj i karriären, som just behöver en barnflicka till sin tvåårige son. Gentemot familjen förhåller sig Hanna stillsamt tillbakadraget. Hon har heller inget eget umgänge. Men hon knyter omedelbart an till lille Andreas, som blir förtjust i henne och snart tyr sig mer till Hanna än till föräldrarna. Som barnflicka är hon en skatt. Hon älskar den lille pojken som om han vore hennes eget barn och tar allt större ansvar för honom, även på sin lediga tid.
Men idyllen får ett abrupt slut när fadern i familjen inte längre kan dölja att han känner sig starkt dragen till Hanna – och hon till honom, även om hon bestämt avvisar varje tanke åt det hållet. Det kommer till en kris. Ultimatum ställs, Hanna får sluta sin anställning och försvinner för en tid ur familjens liv. Tills en dag..

Vem är Hanna Zylberberg? Vad är hennes drivkrafter, vilken är hennes historia? Stefan Einhorn berättar enkelt och okonstlat, genom sju olika huvudpersoner som ger sin version av händelserna. Hanna själv talar i ett efterlämnat brev om tiden i ghettot i Lódz, om det judiska rådet som upprättades där, om deportationerna, om transporten till Auschwitz-Birkenau och vidare till Ravensbrück. Det är en fruktansvärd historia om mod och svek, om Förintelsens mörker och överlevnadens pris. Vem är enbart ond och vem är alltigenom god, i en tid när människan avskalats sin mänskliga värdighet, sin medmänsklighet och sin sociala klädnad?

Stefan Einhorn löser inte änglarnas tvist och han besvarar heller inte frågan; han lägger fram den, som ett etiskt problem att diskutera. Kapaciteten till gott och ont finns hos alla. När omständigheterna skrapat tillräckligt hårt på kulturfernissan träder människan naken fram i all sin skröplighet och fega önskan att inte bli den som offras. Men ibland händer det också att rent guld lyser fram i skrapmärkena, där man minst kunde ha förväntat sig det.
Och vem av oss idag kan säga hur vi skulle ha agerat om vi varit i den situationen, då?
Sist och slutligen sänker sig över berättelsen det kanske enda möjliga, ett hopp om förlåtelse och försoning. Vi är alla, som de efterlevande läser på Hannas gravsten, länkar i den kedja som mänskligheten utgör.

__________

Måna N. Berger är frilansskribent och driver Atelje Mjölkboa i Mullhyttan.

Roman: Moderspassionen
Majgull Axelsson
Brombergs 445 sidor
Utkommer 17 aug 2011

En kvinna vaknar upp i ett intensivvårdsrum på Arvika sjukhus.Hon är instängd i sig själv, oförmögen att tala och röra sig, isolerad med sina tankar och sina smärtor. Hon vill inte vakna från det behagliga ingenstans som inneslutit henne. Men långsamt börjar hon minnas vem hon är och omedelbart slår försvarsmekanismen till med mantrat, bort, undan väck – bortträngningens mantra.

Så introduceras läsaren i själva kärnproblematiken i Majgull Axelssons roman ”Moderspassionen”, en berättelse om moderskap och svek, lidande och livslögner.
I samma rum, i den andra sängen, ligger en mycket gammal, döende kvinna. Ödet (eller intrigens skapare) ville att de båda skulle mötas där. Minna, som vårdas för en kraftig hjärnskakning och flera frakturer efter en minst sagt märklig olyckshändelse, finner sig ligga drogad och omtöcknad bredvid sin egen farmor, den farmor som aldrig kändes vid sonens oäkting. Ur dimmorna tar långsamt form en inre monolog, riktad till farmodern, för att sedan söka sig ut i allt vidare kretsar och tas upp av flera röster.

Ramhandlingen utspelas under några katastrofdygn i Arvikatrakten, med storm, skyfall och översvämning. På vägkrogen ”Sallys Café & Restaurang” blir ett par gäster samt innehavaren, Minna, och hennes alltiallo på restaurangen, biträdet Anette, isolerade under ovädret. En trappa leder upp till privatvåningen och dottern Sofias rum. Men Sofia kommer inte ner. Dörren till hennes rum förblir stängd.

”Moderspassionen” verkar nästan vara skriven för scenen, jag kan se den som ett kammarspel. De huvudsakliga scenbilderna är vägkrogen och sjukhuset.
Temat som varieras av olika röster är förnekelsens, förnedringens och utanförskapets sociala arv. De utnyttjade barnen, som blir mödrar, som överför sin egen skam till sina döttrar, och den allt genomsyrande, undertryckta längtan att få höra till. Majgull Axelsson har genom hela sitt författarskap haft sitt hjärta hos de minsta små och dem som ingen ser. Så även här. I ”Moderspassionen” låter hon de svaga ta plats på scenen och hitta sin styrka. Dock inte alla. Några offras. Som alltid, så som det går till, i det här livet.

Och eftersom det är en passionshistoria finns det också en Judas med i spelet, men en tragisk liten Judas med tvångsmässigt ångestsyndrom och ständig känsla av att vara förorättad.

Det våldsamma ovädret som rasar utanför vägkrogens skyddande väggar stämmer överens med huvudpersonen Minnas inre kaos. Utåt sett är hon en driftig, stark och resolut affärskvinna, en person som inger respekt och har framgång i sin rörelse. Men hennes livslögn är så kompakt att det krävs naturkrafter för att bryta igenom hennes murar. En stormfälld jätteek faller över huset och raserar väggen till Minnas kontor, en massiv gren, grov som en trädstam, träffar henne och nära nog krossar henne.

I all den dramatik som utspelas under ovädret, omkring människorna på den isolerade vägkrogen och ute på vägarna där några försöker ta sig fram, ställs värderingar på sin spets och invanda beteendemönster är inte längre adekvata. När stormen stillnat framträder sanningar ur spillrorna efter dess härjningar. Även om livet fortsätter i gamla spår sedan översvämningen sjunkit undan har ändå någonting blivit annorlunda. En rening har ägt rum. För dem som låtit sig beröras leder det till uppbrott, förnyelse och ett slags försoning.

Det är, som sagt, mycket dramatik i den här romanen och den tar upp många starka sidoteman, som var för sig förtjänat en egen berättelse. Nätmobbing och näthat berörs, men betonas inte vidare. Där kände jag mig besviken, eftersom det är en nyckelfaktor i handlingen, ändå nämns det nästan bara i förbigående. Och jag kan också tycka att det blir lite väl mycket av sammanträffanden och uppgörelser i den ”inre kretsen” kring Minna. Men det är bara mitt tyckande och ingenting som jag ska gå närmare in på, för att inte gå händelser i förväg och avslöja alltför mycket av intrigen.

Vad som däremot gjorde gott var porträttet av den pensionsmässiga, lite slitna undersköterskan Maggan. Pratsam och med medmänsklig värme samt en kopp kaffe på sängkanten löser hon varsamt upp knutar i patientsjälen som den ängsliga psykologen inte ens kom i närheten av att vidröra. Hon utgör den trygga kontrasten till all stormriven dramatik, en vanlighetens lugna strand att ankra upp vid, när livet gått hårt fram. Hon, och andra likt henne är en varm ton genom alla disharmonier, en enkel sång till vanlighetens lov. Och det är kanske det som är ”Moderspassionens” underliggande budskap till läsarna. Det behöver inte vara så märkvärdigt, huvudsaken är att det är äkta.

__________

Måna N. Berger är frilansskribent

Dokumentär: Östra Fäladen Blues

Recito förlag 312 sidor

Andreas Almengård

Tidningsrubriker är dagsländor, fabricerade av trycksvärta och papper. De flyger upp, slår mot våra ögon, kittlar vår nyfikenhet och upprör. Men de har alla det gemensamt, även de fetaste, att de fladdrar bort och glöms för nästa sensation.

Ett annat har de också gemensamt; bakom varje rubrik finns människoöden och en historia som sträcker sig mycket längre och går djupare än nyhetsförmedlingen når. Den får vi sällan ta del av. Andreas Almengård (pseudonym) berättar i sin självbiografiska bok ”Östra Fäladen blues” om bakgrunden till rubrikerna han vållade för några år sedan, då han knivskar och skadade svårt två kvinnor i personalen på hans gruppboende, två personer som han egentligen tyckte om. Idag, när han tillfrisknat och fått nödvändig distans ångrar han djupt det skedda.

På löpsedlarna döptes han till ”knivmannen” och det kallar han också sig själv. Det är berättelsen, säger han, om hur han gick från att vara en vanlig psykpatient till ”psyksjuk knivman”. Det är också berättelsen om hur en begåvad men sårbar individ långsamt bryts ner under stress och upplevda eller verkliga krav, tills han går in i en allvarlig psykos och tror sig vara förföljd av fiender som hotar honom till livet. Den dag han beväpnade sig var han övertygad om att han fått ett uppdrag, att försvara sig mot hotet. Han sov under en lång tid oregelbundet eller inte alls och verklighetsuppfattningen förvreds alltmer i takt med bristen på sömn. Efteråt intalade han sig att ingenting hänt, det hade bara varit en film.

På ett rakt och enkelt språk berättar Almengård historien från början, om sitt liv, om utanförskap och ensamhet, om mötet med kommunpsykiatrin, om den katastrofala händelsen som ledde till dom och om sin tid som patient inom rättspsykiatrin. Boken är således uppdelad i tre partier och avslutas med skissartade dagboksanteckningar från tiden på rättspsyk. Han ger såvitt jag kan bedöma en sann och saklig bild av vården. Jag kan känna igen mycket från mina egna år som yrkesverksam i psykiatrin. Almengårds penna tecknar såväl personal som patienter med inkännande och öppen blick för realiteter.

”Östra Fäladen blues” är en unik bok i sitt slag, som skildrar en traumatisk händelse inifrån, ur ”gärningsmannens” perspektiv, och den har mycket att tillföra alla som vill sätta sig in i hur en sådan här situation trappas upp och hur den hade kunnat undvikas. Jag rekommenderar därför boken å det varmaste till alla som arbetar inom psykiatrin, som bredvidläsningslitteratur för vårdutbildningar och till andra som i sitt arbete har med människor att göra, samt alla som överhuvudtaget är intresserade av mänskliga psykens sårbarhet och hur olika vi kan reagera på skenbart enkla förändringar i vardagen. Inte minst rekommenderas boken till dem som har hand om plånboken när utbildningar ska bekostas och tjänster tillsättas på psykiatrins golv – för det är där de dagliga mötena med patienter äger rum och det är viktigt att de som arbetar där har fått utbildning för de situationer de har att agera i – samt förstås att de blir respekterade och lyssnade på av sina överordnade i vårdkedjan.

Som sagt, det finns många jag skulle vilja sätta ”Östra Fäladen blues” i händerna på. Så många att jag nästan glömmer bort att säga att det också litterärt är en mycket läsvärd bok. Andreas Almengård är en mycket god berättare!

__________

Måna N. Berger frilansskribent

”Offerrit”
Johannes Källström
Massolit förlag 367 sidor.

Nu är fan lös, nåja, i varje fall en av hans små tjänstemän, som härjar fritt i en ny roman av Johannes Källström. 

Källström, Örebros svar på Stephen King, skildrar i sin bok ”Offerrit. En annorlunda berättelse om besatthet”hur det kan gå när girigheten tar överhand och människan säljer sin själ för rikedom och kändisskap. Priset ska alltid betalas, förr eller senare, och det kan bli ohyggligt dyrt. Även för politiker som i de bästa avsikter börjar köpslå, för att rädda sin tynande kommun undan ekonomisk kris och utarmning.

Johannes Källström, som när man möter honom ger ett mycket vänligt och fridsamt intryck, medger att han fått frågan hur han kan ha så hemska tankar. Det skrämmer även honom själv ibland. För att i någon mån förklara ursprunget, berättar han en inledande historia om hur han som nittonårig hjälparbetare ligger magsjuk i ett beduintält i Sahara och möter en marabou, en trollkarl, som säger sig kunna förhandla med djinnerna. Maraboun ger den kraftlöse svensken en nött och tummad bok om magi. ”Några av oss har förmågan att se och höra genom verkligheterna. Då finns ingen overklighet.” förklarar trollkarlen för den magsjuke, ”jag tror att du kanske är en sådan som hör och ser. Hos er finns inga goda råd för att hantera det, ta min lilla bok.”
Författaren drar slutsatsen att ”sagan är sin egen”, själv är han bara ett redskap. Han är författare. Det inkluderar makt att inte bara se och höra utan även synliggöra andra verkligheter.

Det är november och kommunstyrelsens starka kvinna, Svea Rudolfson, har fått ett förhandsbesked från pappersbrukets personalansvarige att varsel om uppsägningar snart kommer, då bruket, den stora arbetsgivaren på orten, ska läggas ner. Goda råd är dyra nu. Svea sammankallar sin krisgrupp för att diskutera nödläget. Efter en vild brainstorming kommer någon på att de ska försöka få hem bygdens store son, den berömde modeskaparen Oscar Vigilius från New York, där han gömt sig i excentrisk isolering på sin rikedoms- och ålders höst. Oscars agent visar sig till allas förvåning mer än villig att satsa på den berömde mannens hemort, och det är enorma satsningar han skisserar. Framtiden verkar vara räddad. Men det är något besynnerligt med sällskapet som anländer från New York och snart börjar märkliga, skrämmande händelser tima i den lilla skogskommunen. Personer försvinner spårlöst. Andra blir bestialiskt mördade. Till slut står endast en person emot de främmande krafterna, och det är den lille pensionsmässige kriminalaren Owe Tycho, en bekant från förra boken för övrigt, som är tillräckligt envis, för att inte säga tjurig, och brinnande i sin övertygelse att bjuda motstånd.

Visserligen avlöser den ena rysligheten den andra, men ”Offerrit” är inte enbart en skräckroman. Den diskuterar också en etisk-moralisk frågeställning av det knepigare slaget; hur mycket är det berättigat att offra under vägen för att nå det goda målet. När blir priset för högt, när väger vågskålen med gott eller ont över? Med den läsarten kan man tolka boken som en allegori över mänsklighetens moraliska dilemma, när det gäller att hantera det onda vi själva frambesvurit – och inte demoner då i första hand.
Litterära anspelning förekommer också, inte minst på Cervantes ”Don Quijote” – riddaren av den sorgliga skepnaden, som drar ut i strid mot väderkvarnar. I någon mån är Owe Tycho en modern parallell till honom. Väderkvarnar förekom ju även som ett ledmotiv i förra boken, skräcknovellsamlingen ”Mörkersikt”, där titeln är en ordlek. Johannes Källström är en underfundig författare som bjuder på små språkliga klurigheter emellanåt, en extrabonus för den läsare som noterar dem. En annan association man inte kan värja sig mot är ”Mästaren och Margarita”, Bulgakovs politiska satir där djävulen med följe anländer till Moskva och vänder upp och ner på dagordningen rejält. Det låter som en tanke, att förkortningen för det litterära sällskap i Moskva vars ordförande inledningsvis så brutalt dekapiteras är: MASSOLIT.
Man kan alltså både få uppmaningar till eftertanke och ha mycket roligt medan man skräckläser Johannes Källström. Det heter som bekant: ”Alltid något, sa fan när han såg Åmål”. Om Fjugesta sa han inte ens det, har jag nu förstått.

__________

Måna N. Berger, frilansskribent.

”Vår egen förrädare”

John Le Carré 
Översättning Kjell Waltman
Albert Bonniers förlag

Ett ungt brittiskt par på tennissemester i Västindien möter en karismatisk rysk oligark som brinner av åstundan att spela tennis – och mer än så, mycket mer, visar det sig. Det är upptakten till John Le Carrés senaste roman, en thriller om ekobrott och penningtvätt i de högt uppsatta kretsarna inom politiken och storfinansen.

Agentromanen dog inte som genre i och med att det kalla kriget tog slut. Den överlever utan järnridå, utan klart definierade motsättningar i termer av västkapitalism kontra östkommunism. Den har bara blivit en aning skitigare och betydligt mer desillusionerad.

Le Carré inleder boken med ett motto, ett citat av Samuel Daniel (engelsk skald och historieskrivare, 1562-1619): ”Likväl är det, i föreliggande fall så, att furstar den trolöse avskyr men trolöshet älskar.” Sentensen håller än idag, för även om spelet till de yttre formerna ser annorlunda ut gäller fortfarande maktens skoningslösa regler. Man kan lugnt påstå att människan inte förändrats så mycket.

Dels är ”Vår egen förrädare” en politisk spänningsroman, bitvis en riktig rysare, dels rymmer den intressanta karaktärsstudier och under de storpolitiska förvecklingarna en fängslande psykologisk skildring av det inbördes spelet mellan de olika aktörerna. Den ställer också vissa etisk-moraliska frågor i undertexten.

Dima, ryssen, är en emotionellt utagerande, kåkfararsmart och ekonomiskt begåvad boss inom ryska Vory – en kriminell organisation med ursprung i Gulag som bildat grunden för den numera salongsfähiga ryska maffian i Armanikostymer och vita skjortor. I romanen är porträttet av Dima ett levande åskådningsexempel på den utvecklingen, ett stycke explosiv nutidshistoria.

Men man kan inte låta bli att också, motvilligt, falla för Dimas brutala charm, hur oförutsägbar och labil han än må vara. Det verkar inte författaren ha kunnat heller. Porträttet andas viss sympati. Och det kan definitivt inte Perry, Dimas motspelare, en litteraturvetenskapare vid Oxford, vilken nyligen erbjudits en fast docentur och nu befinner sig mitt inne i en akut trettioårskris. Mötet mellan Perrys demokratiska, humanistiska värderingar och Dimas mer handfasta, på hård erfarenhet byggda, livssyn, kan bäst beskrivas som en total kulturkrock. Ändå växer någon sorts vänskap fram mellan dem.

Då är Perrys flickvän Gail mer realistisk i sina omdömen. Men det hjälper inte, paret dras mer eller mindre mot sin vilja in i ett dödligt farligt spel på hög nivå. Dima har, efter ha utsatts för en personlig, djup kränkning, bestämt sig för att hoppa av. Han tror att Perry är mannen som kan agera förbindelselänk till den brittiska underrättelsetjänsten. Dima har tunga upplysningar att sälja, mot garantier om brittiskt medborgarskap och beskydd för honom och hans familj. Och den skranglige, rätt verklighetsfrämmande akademikern Perry sticker huvudet i snaran.

Den brittiska sidan representeras av en boren individualist, en frifräsare inom kåren kallad Hector, som inte är helt rumsren i sina överordnades ögon, och hans andreman Luke, en sorgsen liten man med framtiden bakom sig. Mellan naturkrafterna Hector och Dima bollas Perry och Gail medan de försöker överleva så gott de kan. Mer ska inte avslöjas här …

John Le Carré, som egentligen är en pseudonym för David Cornwell, har ett rikt författarskap och ett yrkesliv med inblick i såväl underrättelsetjänsten som den akademiska världen, bakom sig. Han vet vad han talar om. Att han fortfarande är en briljant skapare av politisk thriller av bästa  märke bevisar han än en gång med ”Vår egen förrädare”. Rekommenderas å det varmaste!

—

Måna N. Berger är kulturskribent och driver Ateljé Mjölkboa

”Strindbergs stjärna”
Jan Wallentin
Albert Bonniers förlag. 

Det är mycket Strindberg nu och mer torde det bli, inför 100-årsjubileet 2012 av August Strindbergs död. Men den här gången handlar det inte om August, utan om hans yngre släkting, fysikern Nils Strindberg, som deltog i ingenjör Andrées ödesdigra ballongfärd över Arktis 1897, med tragiskt slut på isen. Enligt Jan Wallentin, i debutromanen ”Strindbergs stjärna”, var det inte Nordpolen som utgjorde det egentliga målet för expeditionen utan något långt mer mystiskt och länge hemlighållet.

Den som minns barndomens sagor kommer säkert ihåg luffaren som lärde den snåla gumman koka soppa på en spik. Den sagan föll mig osökt i minnet då jag läste ”Strindbergs stjärna”. Spiken i det här fallet är intrigen, som inte är tunn men gammal, och tämligen krokig. Och soppan, ja den blir precis som i sagan mustig av alla andra ingredienser kocken tillsätter underhand. Jan Wallentin snålar inte på vare sig kryddor eller fläskben i anrättningen.

Det börjar som i en modern thriller, vilken som helst, med en ensamdykare som utforskar nedlagda gruvor i Falutrakten. Han föresätter sig att slå ett rekord och kommer ner på 200 meters djup i en gruvgång, där han gör ett sensationellt likfynd i en grotta. Upptakten är hårresande. Jan Wallentin spelar skickligt på klaustrofobiska skräckkänslor och det lovar gott för utvecklingen när dykaren i hemlighet stjäl med sig ett föremål från fyndplatsen, ett egyptiskt ankh-kors som den döde håller hårt i sin hand. Korset visar sig vara det ena av två, av varandra beroende, maktföremål som inflytelserika organisationer ute i Europa är på jakt efter. Men det är som sagt bara början.

Antihjälten, historieforskaren Don Titelman, en kutryggig, neurotisk pillerknaprare i Woody Allen-klass, som brottas med med sitt judiska arv och skräckbilderna från farmoderns berättelser från förintelselägren, dras mot sin vilja in i jakten och blir, än mer ofrivilligt, bytet alla är ute efter. Snart befinner han sig på flykt, efterlyst för mord. Tillsammans med sin försvarsadvokat Eva Strand, en kvinna med extraordinära gåvor, hamnar han på sin flyktväg i Flandern, dit en ledtråd fört honom. Mer ska inte avslöjas här.

Jan Wallentin kastar i det ena fläskbenet efter det andra i soppan.

Där figurerar upptäcktsresanden Sven Hedin i en sandbegravd ökenstad i Taklamakanöknen; den av ”blut und boden” och arisk mytologi besatte SS-chefen Heinrich Himmler och ”Himmlers Rasputin”, mystikern och neopaganisten Karl Maria Wiligut; gruvdrängen Fet-Mats; den mytomspunna tunnelbanestationen Kymlinge dit endast spöktåget Silverpilen går; krigskyrkogården från första världskriget utanför staden Ypern; en Doktor Strangelove-liknande ledare för en skum stiftelse och en medial italienska som slåss som Lisbeth Salander; den ryska atomisbrytaren Jamal med destination Nordpolen, och mycket mera.

Jag föreställer mig att Jan Wallentin har haft hjärtligt roligt när han skapade sin mäktiga skröna. Där förkommer blinkningar till fler verk inom spännings- och fantasygenren än läsaren hinner snappa upp. ”Da Vincikoden” och alla dess efterföljare, naturligtvis, men även Peter Høegs ”Fröken Smillas känsla för snö” och sannerligen anar jag inte lite Tolkieninfluens hos den okända metall som korset och stjärnan tillverkats av.

I vissa avsnitt är det journalisten Wallentin som tar över. Där skriver han seriöst och kunnigt om exempelvis första världskrigets masslakt på tonårssoldater, eller om nazisternas ”medicinska” experiment på lägerfångar. Atmosfären, och kaoset på en lokal tidningsredaktion när plötsligt ett scoop dyker upp, och kvällspressens blodvittrande anstormning, det kan han på sina fem fingrar. Men det är blandningen jag har svårt för. Jag vet inte vad det är jag läser. Spännande är det, men det flummar ut mer och mer, särskilt på slutet.

”Strindbergs stjärna” innehåller stoff till kanske tio andra, både innehållsmässigt och språkligt mer genomarbetade böcker. Dock verkar receptet vara det rätta. Soppan – förlåt! – boken, var redan innan den kommit ut såld i översättning till fjorton olika länder, till svindlande belopp. Så det verkar som man kunde sammanfatta ett omdöme: ska du bara skriva en enda bok i år, eller i ditt liv – skriv då en sådan här! Sedan kan du skratta, hela vägen till banken.

Måna N Berger är kulturskribent.

Tvillingsmycket: En syskonlegend
Linnéa Axelsson
Wahlström & Widstrand

Tvillingsmycket är Linnea Axelssons skönlitterära debut. Tidigare har hon bland annat skrivit en avhandling i konstvetenskap, om Louise Bourgeois och Rachel Whiteread, i Berlin, där hon varit bosatt ett par år. Med romandebuten återvänder hon på sätt och vis till ett ursprungligt landskap där hon har sina norrbottniska rötter. Men Tvillingsmycket är ingen realistisk roman, med avstamp i klart definierade landskap och gestalter. Den är myt, mörk saga och legend, en symbolmättad allegori över människans nedgång och småningom utdöende, i en karg och ödslig fjälltrakt. Tidsmässigt utspelar den sig (kanske) någonstans i en postcivilisation, där spillror av en decimerad mänsklighet försöker överleva och finna sina roller – en dystopi.

I begynnelsen är utvandringen, på flykt från skogen. Riktigt vad skogen var berättas aldrig. Minnena därifrån har förträngts och ligger som en dold, nedärvd smitta i flyktingarnas själar, men så mycket omtalas ändå som att skogen är mörker, tättstående stammar, ohämmat växande och våld, hård kamp. En grupp människor söker sig därifrån till fjällvidderna, som de hört rykten om. Bland de flyende finns den unga Anja och Juri som blir hennes man och far till de barn hon så småningom ska föda: tvillingarna.

Det inledande stycket slår an tonen:

Under armen bär mannen ett huvud, han går intill ett brett sel – det är otäckt med huvudet för det känns så overkligt litet och tiger så inåtvänt. Håret hänger som rottrådar, stramande i kvällskylan, olägliga i luften där de svävar när de borde vara jordfästa. Bakom hans rygg som svettas och är på spänn fortsätter skogen att växa i luft och jord, att snärja och införliva, i ansiktet känns bara massivt tigande.

Linnea Axelssons språk är vackert, omedelbart och uppfordrande. Det måste få sin tid att sjunka in. Just den starka skönheten i språkbehandlingen drabbade mig direkt; boken är som en lång, prosalyrisk dikt. Det var länge sedan jag läste något liknande, så förtätat och sinnrikt vävt. Redan där i de inledande meningarna trängs mytologiska och psykologiska hänsyftningar, tätt som träden i själva den skog människorna flyr.

Tvillingsmycket

Till byn i kitteldalen mellan fjällryggarna föds tvillingarna, som får namnen Eskil och Lucinea. Anja dör i barnsäng och Lucinea, hon som ska bli ljusbärerskan, krängs ut ur moderns redan döda kropp, vilket allt framgent ska läggas henne till last. Hon blir en utstött och föraktad. Det ligger nära till hands att jämföra henne med den fallne ängeln Lucifer, men Lucinea går en annan väg och framstår mera som en försmådd, bespottad Kristusgestalt. Tidigt finner hon sin kallelse i livet, att lindra barnsängskvinnornas nöd. När de behöver henne skyndar hon genom byn med sitt inre ljus i händerna – ett ljus som ger andra lättnad men förbränner henne själv.

Brodern Eskil får vänta längre med att axla sin kallelse, sin kärlekshandling. Hans uppgift är att vaka hos de döende, ledsaga dem över gränsen och svepa dem, samt officiera vid den jordfästningsritual han infört.

Tvillingsmycket, vars ena sida är ljus, den andra mörker. Liv och död, varandras motsatser och förutsättningar. Vem är ljus och vem är mörk? Det är en omöjlig fråga, men kanske ligger svaret någonstans i den grådager som omsveper hela landskapet och människorna däri.

Linnea Axelsson öppnar många ingångar till sin berättelse. Man kan läsa den som en historia om dödsdömd kolonisation och en urbefolknings utplånande, eller som en skildring av kärv, storslagen, obeveklig natur. Man kan tolka den psykologiskt, eller psykoanalytiskt, med freudianska klangbottnar, där skogen representerar det snårigt vildvuxna undermedvetna och flykten upp till de höglänta trakterna står för klarsynthet. Man kan läsa den som en diskussion om frihet och tvång, pliktuppfyllelse kontra vikten av att hitta sin livsväg. Man kan följa mytologiska teman med historiskt ursprung långt borta i muntliga traditioner. Och man kan ta den till sig som en tät, mörkt skimrande saga. Som en svepduk.

Måna N Berger

Roman
Aino Trosell
Hjärtblad
462 s. Norstedts förlag.

I sin nya roman Hjärtblad knyter Aino Trosell an till temat i En gränslös kärlekshistoria från 2005, där hon speglade kvinnors liv i en krönika som spände över fem generationer.

Hjärtblad är inspirerad av autentiska levnadsöden från Malungs socken på 1800-talet. I centrum står den unga Hulda, en liten kulla som är född i ”fjöset” där familjen bor samman med kreaturen, för värmens skull. Hon är sju år nödvintern 1867. Många dukar under för svälten, blir liggande, allt tystare, och dör slutligen. Det händer omkring henne. Hon ser det. Men hon råkar också höra när föräldrarna samtalar, hur pappan säger: ”Sö länni ungon fäsch ent ä nö falähetär. Så länge barnen leker är det ingen fara. Så länge dom leker klarar vi oss.”

Orden biter sig fast i Hulda. Hon tar till uppgift att hålla leken igång, för det är ju barnens lek som ska hålla svälten borta, tänker hon. Hon leker och skrattar, hon far omkring och kittlar sina småsyskon tills de skriker – nu gäller det livet! Hon drar med den bleke och svage Olof, grannpojken, i leken – han måste också klara sig, för Hulda älskar honom, så liten hon är. Men när hon hittar på att de ska leka kyrkbåt i Ellingån är det nära att döden ändå fått henne, för hon ramlar i kvarndammen och är en hårsmån från att drunkna, om inte mjölnaren dragit upp henne i sista stund. Skräckminnet förföljer Hulda genom livet. När det är kris, när hon inte mäktar mer, då tycker hon sig känna det kalla vattnet slå ihop över hennes huvud och fylla hennes lungor. Men livsinstinkten är stark i henne. Där någonstans präglas hennes personlighet för allt hon senare i livet företar sig. Hon är och förblir en överlevare.

Romanen om Hulda är en gripande, medryckande skildring av ett okuvligt kvinnoöde, men minst lika mycket en hyllning till en för Dalarna unik kvinnokultur: kullorna som gav sig ut på vandring under vintern, drev handel med järn, mässing och hantverk, bar tegel på byggena, tog tunga jobb inom industrin och slog sig fram med mod och driftighet på vägarna. Bland annat nämns hårkullorna. De köpte upp avklippta hårflätor i gårdarna och tillverkade vackra flätarbeten av håret.

Somrarna tillbringade de på fäbodarna. Det var ett hårt, men fritt liv. Där fanns kvinnokraft och systerskap, långt innan de orden uppfunnits. Och det gavs tillfällen till dans och lek, och nattfrieri på ”hjallet” där kullorna sov.

Men för många blev friheten kortvarig. Blev man med barn var det slut på det fria livet, då var det äktenskapets fålla som gällde, beroendet av mannens inkomst, den ena graviditeten efter den andra, vilket så småningom undergrävde hälsan, för barnbegränsning existerade knappast på 1800-talet.

Om man inte gjorde som Skinnar Marit, som dödade sitt nyförlösta barn och hamnade på spinnhuset.

Titeln anspelar på en lilja Hulda en gång tog hem till Malung, från den fina familjens hus i Stockholm, där hon själv avancerade till husfru och så småningom gjorde en kortvarig klassresa upp i de förnäma salongerna. Men precis som liljans hjärtblad vissnade Huldas friskhet i fångenskapen, om än i gyllene bur. Där hörde hon låset klicka igen om hennes frihet.

Hjärtblad är både en roman och ett historiskt, socialt tidsdokument. Som alltid är Aino Trosell säker på handen när hon berättar om kvinnoöden och arbetsliv. En omisskännlig äkthetsstämpel utmärker dessa skildringar.

Måna N Berger är frilansskribent och driver Ateljé Mjölkboa.

”Blodets meredian”
Cormac McCarthy
Översättning av Ulf Gyllenhak
Albert Bonniers förlag.

För en bredare allmänhet är Nobelpristippade Cormac McCarthy känd som författare till de böcker som legat till grund för filmerna ”Vägen” och Coenbrödernas ”No country for old men”. Om han får priset faller väl det slitna argumentet att Nobelpriskommittén valt en författare som ingen hört talas om.

Därmed inte sagt att han skulle ha lagt två tankstreck i kors för att vara populär.

Cormac McCarthys författarskap är rått och hänsynslöst. Hans människosyn är djupt pessimistisk. Ingen behöver känna sig hemma i hans miljöer men envar borde, åtminstone till viss del, känna igen sig själv någonstans. Civilisationskritiken är frätande. Den gamla kampen mellan gott och ont pågår, men hos honom är utgången på förhand given. Godheten, i den mån sådan existerar, bär inte vapnen. Om någon benådas sker det av en slump och det oundvikliga är bara tillfälligt uppskjutet.

Ändå hittar man på något sätt, mellan våldseruptionerna, en trött, desillusionerad kärlek till människan, i all hennes svaghet och fördärv.

”Blodets meridian”, som först utkom 1985, har kallats den ”slutgiltiga västernromanen”. Den utspelar sig i mitten av artonhundratalet och handlar om en vinddriven trasarmé av legosoldater, prisjägare som anförda av fullblodspsykopaten John Joel Clanton drar fram genom gränstrakterna mellan USA och Mexico med uppdrag att spåra upp, döda och skalpera krigförande apacheindianer. För skalperna utkvitterar de sedan sin lön hos myndigheterna – och super sig redlösa några dagar, terroriserande den stad som hälsat dem som hjältar. Uppdraget saknar från början moralisk förankring och gruppen urartar helt logiskt till ett rövarband som överfaller intet ont anande byar och mördar urskillningslöst, män kvinnor och barn, unga och gamla, och skalperar samtliga. Men satt i sitt tidsmässiga och historiska sammanhang, kan man se att gränsen mellan offer och förövare är diffus. Männen i Clantons gäng är på sitt sätt också offer. De är utnyttjade verktyg, chanslösa i det långa loppet.

Romanen uppges bland annat bygga på en memoarbok av Samuel Chamberlain, en man som ska ha ridit med Clanton. I Cormac McCarthys tappning blir den i sig vidriga berättelsen en helvetesskildring av apokalyptiska mått, ställd mot ett landskap som är lika obarmhärtigt som de människor som genomkorsar det. Naturbeskrivningarna tar andan ur läsaren med sin svindlande skönhet. Där utbreder sig jorden som ett sovande urtidsdjur, oberört av de små krypens framfart på dess eroderade hud, ett tidlöst, grymt och mäktigt landskap under en naken himmel. McCarthy spelar med ljus och mörker, låter ökensolen bränna sönder männen och månskenet kasta deras långa skuggor över vulkanisk mark. Det är hänförande, skrämmande vackert i kontrast till de makabra händelser som utspelas.

Landet självt har en huvudroll i berättelsen. Kollektivet mänskligheten är en annan viktig psykologisk huvudrollsinnehavare. En och en förblir de män som tagit värvning, trashankar, kriminella, utslagna individer, anonyma in i döden. Men det finns ett par undantag. Där är den som kallas ynglingen, en ensam tonåring, knappt mer än ett barn, namnlös, analfabet och instinktivt våldsbenägen, dock med en ansats till ifrågasättande i sitt tänkande. Där är en avdankad präst. Där är, givetvis, Clanton, ledaren som dödar vant och känslokallt men har märkligt god hand med djur.

Och där är Domaren.

Domaren är en jättelik, hårlös gestalt, okänslig för både hetta och köld, till synes osårbar, grymheten personifierad i öknen och en verserad gentleman i societeten, utmärkt dansör, virtuos fiolspelare och en forskare som kartlägger och föreläser för sitt mer obegåvade sällskap om spåren efter utdöda kulturer. Allt dokumenterar han i sin anteckningsbok, för att sedan förstöra de fynd han gjort och bränna sina detaljerade skisser. Han är tiden som uppslukar allt och förhärjar. Domaren talar till männen om det eviga krigets kallelse, från mänsklighetens tidigaste begynnelse till dess undergång. Han är Kriget i mänsklig skepnad. Domaren är djävulen och Gud, en okänd mytologisk storhet, underordnad ingen, odödlig och maktfullkomlig. I honom har Cormac McCarthy skänkt ondskan ett oförglömligt ansikte. Det finns en bild som framför andra bitit sig fast hos mig. Det är i öknen:

”Han gick ner från krönet och fortsatte över det flacka partiet med idioten framför sig i ett läderkoppel. Han bar två gevär som hade tillhört Brown och han hade ett par fältflaskor hängande i kors över bröstet och ett kruthorn och ett kruthorn till och sin kappsäck och en ränsel av smärting som också måste ha tillhört Brown. Underligare var att han hade en parasoll gjord av förruttnade hudrester sträckta över en stomme av revben hopbundna med repstumpar. Handtaget hade varit frambenet hos någon varelse och domaren som närmade sig var klädd i föga mer än konfetti så söndertrasad var kostymen som omslöt hans gestalt.”

Det finns ingenstans att undkomma mardrömmen.

Två saker klargör McCarthy med all tydlighet för läsaren. För det första, hur svårt det är att ge upp hoppet. Läsaren halkar omkring bland utspillda tarmar i det surrealistiska blodbadet och söker efter en gnutta humanitet att hänga upp lite sympati på, dras längre och längre in i utsöndringar och förnedring och tror sig slutligen komma ut på andra sidan. Då, efter en lång tid, slår författaren fast den sista sanningen: ingen undkommer i längden sina egna gärningar.

McCarthyland är inget land för gamla män, förvisso inte för kvinnor och barn heller. Men det är människans nakna landskap, i all sin brutala vidd. Om våldet avskräcker är det bara att lyfta blicken från boksidan och se sig om i världen idag. ”Blodets meridian” är stor litteratur.

Måna N Berger är kulturskribent.