4 januari 2021
En läsares bekännelse.
I min ungdom imponerandes jag storligen av människor som kunde säga, till exempel, ”Just nu läser jag Erik Lindegren”. Att läsa, inte en bok av, men någons hela författarskap. Jag föreställde mig att dessa människor måste ha en struktur i sitt läsande och en överblick som jag aldrig i livet skulle lyckas uppnå, dessa fantastiska övermänniskor som jämförde och diskuterade författarskap medan jag trevade mig fram planlöst och hungrigt i bibliotekets hyllor.
Det här var under mitt första år på folkhögskolan, efter några misslyckade år på fabriksgolvet. Jag var lättimponerad.
Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna och jag har både genomskådat somliga och mött andra som jag högaktat och lärt mig mycket av. Bildning är ett svårdefinierat begrepp. Hela livet är en lång lärobana och fullärd blir ingen. Där är det verkligen vägen som är mödan värd.
Pandemiåret 2020 har kraftigt begränsat mig (i likhet med de flesta 70+) och därmed hänvisat mig till mina egna bokhyllor i hemmet. Och jag har samlat på mig en hel del genom åren. Hela författarskap!
Med ett självironiskt flin konstaterar jag att jag nu gör precis det som jag var så imponerad av då, jag läser Strindberg, jag läser Selma Lagerlöf, jag läser – för tillfället – Jack London. Och jag är inte strukturerad ett dugg. Jag har inte den storslagna överblick som jag trodde existerade. Jag läser fortfarande det jag blir sugen på och jag vältrar mig i fantastiskt språk och historiska vyer som ett lyckligt litet svin.
Om inte pandemin satt käppar i så många hjul hade nog min boksamling fått stå och samla damm än i några år, kanske tills barnen skickat alltihop på tippen, vad vet jag. Men jag har fått ett i många avseenden rikt år med kära återseenden mellan pärmar. Tack vare coronan!
2 januari 2021
Läsekontraktet
Jag gillar att läsa bra fantasy. Läser just nu Erik Granströms ”Svavelvinter” och tänker med beklagande på alla som inte kan kliva in i och ut ur alternativa världar och finna nöje i det.
Själv hade jag en mamma som var mycket klok. Hon läste sagor för mig när jag var pytteliten, kanske mest för att få mig att snällt äta min frukost. Jag satt i hennes knä, hon matade mig och läste högt för mig under tiden. Jag gapade och svalde utan att tänka på det. Jag svalde också allt hon läste och levde mig in i det, likaså utan betänkligheter, för jag var i den åldern när barn tror på allt man berättar för dem. Det bekymrade min mamma en aning. Hon ville inte att jag skulle bli skrämd av otäcka sagor, så hon var noga med att förklara för mig att det finns inga troll och häxor, det är inte på riktigt, det är bara en saga.
Länge har jag trott att det bästa hon gjorde för mig var att visa mig vägen till böckernas rikedom, för jag lärde mig tidigt läsa själv. Men så småningom har jag förstått att hon också lärde mig något annat, väsentligt. Hon lärde mig upprätta ett kontrakt med texten. När jag går in i en fiktiv värld är det utifrån förutsättningen att den sanning som gäller där gäller för mig så länge jag är kvar i texten. Så länge den är trovärdig utifrån sin egen inre logik accepterar jag den. När jag slår igen boken gäller återigen de sanningar som är förhärskande i min verklighet, den jag lever i, där det inte finns vare sig troll eller orcher men väl andra, nog så otrevliga saker.
Jag bryter kontraktet om boken är språkligt illa skriven, storyn är platt eller om konstruktionen inte håller, men aldrig för att ”det inte är sant, det där kan inte hända”. Jag tvivlar på att ”sanningen” någonsin låter sig skrivas. Jag tror alltid läsaren måste upprätta ett kontrakt med boken, oavsett vilken slags bok det gäller. Det är aldrig detsamma som att okritiskt acceptera allt som påstås. Min mamma lärde mig skillnaden medan hon matade i mig havregrynsgröt när jag var bara ett par år!
Men: i de mest fantastiska av världar och inte minst i de gamla folksagorna, kan man hämta med sig insikter som består även utanför bokens hopslagna pärmar!
Här börjar 20-talet! 2021.
Jag, en bokätare.
Vad är en ”bra bok”? Jag har läst tusen och åter tusen böcker sedan jag lärde mig läsa, nästan i samma veva som jag lärde mig prata, jag har varit verksam som litteraturskribent i över tre decennier och Boken har alltid varit min vän och följeslagare genom livet. Jag bär helst kläder med stora fickor, som rymmer en pocketbok. Ändå; frågan vad som är en ”bra bok” har jag svårt att besvara, liksom frågor om favoritförfattare och -böcker. Jag blir svarslös. Hur ska man kunna plocka ut en i mängden? Kan man svara på frågan vem som är ens favoritmänniska?
Men någonting slog mig just nu, när jag tittade på James Wyllies ”Bröderna Göring”, som jag nyligen läst och tycker är en ”bra bok”. Det har med mat att göra! Det är något med smaken. Som när man ätit något gott, mättande men inte övermäktigt, något med tuggmotstånd så att måltiden räckt länge, något associationsskapande, inte insmickrande och något närande men inte för präktigt. Inte för inte talar vi om ”en god bok”. Somliga böcker kan man sätta i sig som en chipspåse och efteråt är man däst och lätt illamående. Andra böcker blir man inte mätt av, de efterlämnar en sugande tomhetskänsla, ej att förväxla med mersmak, och några har passerat bäst-före-datum, ibland redan på konceptionsstadiet. Det finns även direkt giftiga böcker som angriper och stör empatisystemet.
Jo det handlar om själens födointag. Och jag tror att en välavvägd kryddning med sinnliga dofter, rejält tuggmotstånd och näring för tankeverksamheten är några kriterier som för mig borgar för att en bok är en ”bra bok”. Jag vill kunna luta mig tillbaka efter avslutat måltid och med välbehag tänka tillbaka på boken, länge efteråt. Jag är en bokätare. Smaklig måltid!
//Måna 2015-06-04 (Kåseri)
– Ordet har under hela mänsklighetens historia kämpat för att befria sig ur materien, från kilskriftens och runristningarnas tid till internet. Och vad är budskapet på en runsten annat än en mödosamt nedknackad statusuppdatering!
//Måna