Cyberpunk
På min nostalgitripp i bokhyllan har jag nu kommit till William Gibson. Cyberpunkförfattaren om vilken det ryktades att han inte ens hade någon dator. Fan tro’t!Det här är en samlingsvolym med tre av hans böcker. Men jag har ett par till. Så nu ska jag grotta ner mig i cyberpunk ett tag!
//Måna 5 februari 2021
Peter Nilson ”Rymdväktaren. Projekt Nyaga”
”Det finns alltid rymder i meta-universum, det finns tomheter som bär upp naturens ordning eller bärs upp av den. Det finns alla slags tomheter, det finns rymder där dimensionernas antal bara kan beskrivas med transcendenta eller komplexa tal, kanske till och med transfinita tal. Öde och tomma rymder där inga stjärnor och ingen kunskap kan finnas, inte heller några tankar eller drömmar. För att låta stjärnor och kunskap, tankar och drömmar bli till måste ett universum låta skapa sig.”
Jag läser Peter Nilson, ”Rymdväktaren. Projekt Nyaga” Om jag vore astronom, fysiker, matematiker och musikkännare skulle jag kanske upptäcka oändligt många fler dimensioner i boken, men vad jag nu med mitt klena och obildade förstånd kan begripa räcker ändå väldigt långt. Peter Nilson var allt det där, men han skriver ändå som en lågmäld människa, med värme och hänförelse inför skapelsen. En man som kan kartlägga galaxer, såväl som sin barndoms småländska by med ett tjugotal invånare.
En del av hans litterära produktion har hänförts till genrerna magisk realism och science fiction. ”Rymdväktaren” är en dystopi, med starka paralleller till vad vi upplever idag med klimatkris och osynliga hot som skördar människoliv i miljontal världen över, översvämningar, flyktingkris och stängda gränser. Det är inte avlägset. Vi lever i en dystopi. Upplösningen kanske inte är lika realistisk, men så här långt kan jag identifiera mig med skeenden som kändes dystopiska för tjugo år sedan, när boken, böckerna om Nyaga skrevs. Peter Nilson var också kristen. Ett par unga astronomer råkar, av nyfikenhet och oförstånd, släppa lös en kraft som kan förstöra inte bara planeten utan universum. Någonting, som säger sig bekämpa den kraften, invaderar deras superdator. Det är den gamla kampen, sedan syndafallets dagar, kanhända, men det är också en djupt känd kärlek till den planet som vi människor av ren girighet håller på att ödelägga idag. Jag rekommenderar en omläsning av Peter Nilsons böcker, och för dem som skräms av tanken på science fiction, de delar av hans författarskap som är filosofiska och ömsinta betraktelser över den sköra och sinnrika värld vi beror. Tyvärr gick Peter Nilson bort tidigt, han var inte mer än sextio år när han avled i sviterna efter en kraftig hjärnblödning. Men han lämnade efter sig en rik litterär kvarlåtenskap.
Sist må sägas att även formatet på böckerna om Nyaga är av det mer ovanliga slaget!
// Måna 1 februari 2021
”På luffarstråt” Jack London,
originalets titel ”The Road”
Jack London ”På luffarstråt”
Irving Stone ”Sjöman till häst”
Jack Londons ”På luffarstråt” är mycket underhållande. Lärorik också. Bland annat får man veta allt om hur man ska tjuvåka tåg kors och tvärs över den amerikanska kontinenten, man får tips om vem man ska göra sig vän med i fängelset – nog så viktigt för lösdrivare kring förra sekelskiftet – och varför man inte bör åka i första blindvagnen efter lok som tar in vatten under färd. Jack London beskriver landstrykarens strävsamma tillvaro med gott humör och stark kärlek till friheten. På ett glasklart språk.
Jag kom under läsningen att tänka på svenska motsvarigheter, för det finns ju sådana. Under trettiotalets lågkonjunktur och arbetslöshet tog många ungdomar på luffen här också. De flesta, kanske, för att söka jobb där det fanns något. Men det uppstod också en frihetslängtande subkultur, med unga, mest män men även kvinnor, som bara drog sig fram på olika sätt, land och rike runt, och hade det som livsstil. De var ”steppare”. Jag tror knappast någon idag har hört talas om dem, men de fanns och jag har hört historier berättas av en som var med, historier som är jämförbara med Jack Londons färgstarka äventyr på gränsen till och utanför lagens råmärken.
Sedan har vi ju i litteraturen Harry Martinson och ”Vägen till Klockrike” som behandlar samma tema, samma frihetslängtan och samma bistra lösdrivarlag. Även om luffaren Bolle var mer filosofiskt lagd än Jack Sjöman.
I USA kom hela The Beat Generation, på 40-50-talet, en efterkrigsgeneration med Jack Kerouac ”On the Road”, Allen Ginsberg, William Burroughs.
Och sist men inte minst var Tom Waits närvarande för mig, i fängelser och på bangårdar,”Down by law” och ”Järngräs”, han har gjort mycket både film och låtar som utspelar sig i ett skuggland bakom bilden vi har av USA, där människorna överlever i sin egen djungel. Lyssna förslagsvis på ”Rain Dogs” eller ”Mule Variations”
Jag tror det fanns och finns, hos dem och oss alla, ett hägrande Klockrike dit ingen någonsin når. Den ouppnåeliga drömmen. Jag tror en glimt av den lever kvar i varje människas hjärta.
// Måna 6 januari 2021
”Sjöman till häst”
Irving Stone.
Nu har jag snart läst ut ”Sjöman till häst”, Irving Stones biografi över Jack London. Bitvis har det varit som att se en svartvit stumfilm. Svåra umbäranden, han är avmagrad, kan knappt gå, tänderna ramlar ur munnen på grund av undernäring – och sen tar han jobb som eldare på en båt för att komma hem efter guldgrävaräventyret! Det är nästan som Chaplin i ”Guldfeber”.
Men trots överdrifterna ska jag nog gå till bokhyllan och leta på några av Jack Londons böcker. Jag blev sugen på omläsning. Tyvärr tror jag inte att jag har ”Före Adam”. Den läste jag som barn. Det var också en bok som Sjöholm, min bonusmorfar, satte i händerna på mig. Jag var fängslad av den minns jag. Men jag har många andra! Någon gång ska jag skriva något om mina ”bokänglar”, de människor som befrämjat min läsning. Det fanns ett par stycken.
P.S. Jo, jag hade faktiskt ”Före Adam” Den låg gömd i samma volym som ”Skriet från vildmarken”, utan att det visades på omslaget. Bonusläsning!
//Måna 2 januari 2021
**********************************************************
Mark Twain ”Prinsen och tiggargossen”
Mark Twains ”Prinsen och tiggargossen” kom ut 1881.
I Svensk översättning gavs den ut 1885 på F.C. Askerbergs förlag, ”Med 85 illustrationer” Det sägs ingenstans vem som illustrerat, men det kan eventuellt ha varit Gustave Doré, eller Girardet. De omnämns i samband med två ”illustrationsprov” (!) längst bak i boken, som reklam för ett par andra utgåvor av äventyrsböcker på förlaget. Illustrationer var tydligen säljargument på 1800-talet. Mark Twain hävdar i förordet att handlingen bygger på en legend eller sägen från mitten av 1500-talet, så det är alltså en mycket gammal ”berättelse för unga personer i alla åldrar”, som han kallar den.
Jag lånade boken av min bonusmorfar Sjöholm, när jag var i åtta-tioårsåldern. Den gjorde starkt intryck på mitt barnasinne då, och dessutom minns jag doften av väldigt gamla boksidor, en upphetsande doft som etsade sig fast i mitt minne. Nya böcker doftar aldrig lika spännande.
När Sjöholm på ålderns dar började känna slutet nalkas sa han att jag fick ta vad jag ville ha i bokhyllan. Så jag valde den här, ett par stora fågelböcker, samt ”Kristens resa” som jag också lånat av honom och läst när jag var barn. De är mitt arv efter en person som jag idag beklagar att jag inte lärde känna bättre. Han hade haft en svår uppväxt med barnhem och fosterhem. Livet hade gjort honom vrång och egen, sluten om sig själv, men det fanns ett varmt hjärta bakom den fasaden och en längtan att höra till. I efterhand förstår jag att han brydde sig en hel del om mig och verkligen ville vara morfar. Han lånade mig böcker och försökte lära mig spela schack. Han märkte ord och retades med mig och gillade att sätta dit mig på kluriga siffergåtor. Det roade honom. Men för mig var han alltid bara Sjöholm. Jag förstod inte bättre. Nu ska jag öppna den gamla boken.
”I den gamla staden London, hände sig en höstdag framemot midten av det sextonde århundradet, att en gosse föddes i en fattig familj vid namn Canty, af vars medlemmar ingen blef särskilt glad öfver hans ankomst. Samma dag kom ett annat engelskt barn till verlden i en rik familj vid namn Tudor, där man med glädje helsade dess ankomst.”
Den lille Tudorprinsen var Henrik VIII:s efterlängtade son och tronarvinge, Edward, prins av Wales. Tom Canty växte upp i slummen, svalt och fick tigga för familjens överlevnad och belönades för det med hugg och slag av sin far. Ödet ville att pojkarna , när de var i elvaårsåldern, en dag mot alla odds kom att mötas och till sin häpnad upptäcka att de var så lika som tvillingar. På lek bytte de kläder med varandra. Förtjusta konstaterade de framför spegeln att ingen skulle kunna säga vem av dem som var vem.
Och det var sen allt gick åt skogen.
En vakt kastade ut den förmente tiggarungen och stackars Tom Canty misstogs för prinsen och blev fast vid hovet mot sin vilja. Genom sju sorger och åtta besvär, 318 boksidor och 85 illustrationer, speglas ett feodalt England i två olyckliga pojkars oförvillade blickar. Båda möter de en värld de inte kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. Och när de försöker protestera mot förväxlingen blir de betraktade som sinnesförvirrade.
Förutom bitsk samhällssatir, som bet lika vasst mot Mark Twains eget århundrade och inte heller i det tjugoförsta seklet tappat bettet, förmedlar boken budskapet om barmhärtighet och humanism.
Jag läser på om huset Tudor, för att orientera mig i den historiska bakgrunden och jag försöker återknyta kontakten med mitt nioåriga jag, för så länge sen. Jag försöker tänka mig in i en rödhårig, rätt bastant liten tjej som sitter förhäxad och fördjupad i beskrivningar av Londons slumkvarter och den kungliga banketten, palatsintriger och grymheter i 1500-talets England. Vilka bilder såg hon? Förstod hon ironi? Förstod hon politisk satir? Hur många ord förstod hon, och hur tolkade hon det hon inte förstod – som måste ha varit en hel del. Hur överförde hon det hon läste på sin egen lilla, lilla verklighet?
Jag är övertygad om att det ett barn läser tidigt bygger in sig i personligheten, på ena eller andra viset. Även om det inte delas eller bekräftas av omgivningen. Plötsligt, långt senare, poppar det upp i tankarna, utan att identifiera sig, som missuppfattningar, eller som oväntade insikter. Jag försöker nå henne, ungen där borta i tidiga 50-talet, och fråga henne vad hon tänker på. Ibland känns hennes närvaro nästan påtaglig. Hon är här, med mig. Jag läser genom hennes ögon. Vi samtalar.
//Måna 201225