När Sven norpar åt sig ett par FIB-aktuellt och Lektyr ur returbuntarna blir han nesligen ertappad och utskälld av av tjejen i Pressbyrån för att sno porrtidningar. Då vet han ännu inte att det är spelöppningen till ett sceneri som ska komma att sträcka sig vida långt bortom den horisont han känner till.
Hon är rödlätt och ganska söt, lite fyllig på något sätt, noterar Sven, och hon har en vass tunga. Retsam. Skittjej, tänker han. Och hon är nog ett par år äldre än han, sådär tjugotvå. Först är han arg för det pinsamma med tidningarna. Men sen blir det som det blir. Med Annie.
David Ericssons nya roman ”Döden är inte nog” är en relationsroman som utspelar sig på Södermalm under åttiotalet, de där åren då Sverige började förändras utan att förändringen var så märkbar än, mest som små oroande tecken bara. Men romanen är också en inkännande skildring av en ung killes väg till personlig mognad och insteg i arbetslivet.
Sven, som ung vuxen med gymnasieåren nätt och jämnt bakom sig, har en hel del att tackla. Han är osäker. Har inte riktigt funnit fotfäste i tillvaron och vet heller inte säkert vad han vill. Som det är när man är tjugo år och alldeles för många möjliga vägar ligger öppna för att någon av dem ska verka riktigt attraktiv – och man för övrigt inte behöver ha så bråttom att att binda upp sig för någonting.
Men den dramatiska historia han kastas in i tvingar honom till sist att fatta beslut. För det är aldrig lätt med Annie, hon i Pressbyrån. Hon har många hemligheter. Han kan aldrig veta var han har henne, trots att hon alltid kommer tillbaka och verkar ha bestämt sig för honom.
Hon lever efter egna regler och har större livserfarenhet än Sven med hans diffust medelklassiga bakgrund, något som hon ibland låter honom förstå. Annie har bott med sin farsa i Köpenhamns slum, hon har växt upp med morsan i ett flumkollektiv någonstans ute i Smålands ingenstans på vischan, hon kan spela xylofon och spelar på oljefat i ett steelband. Hon är inte alls som andra tjejer han känt. Dessutom kan hon vara våldsam och oberäknelig.
– Du är snäll Sven, säger hon. Ett outsagt “men” hänger i luften. Men du fattar ingenting.
Två unga människor, som båda har sitt mörker att hantera. Jag ska här inte avslöja mer av handlingen, den bör läsas och upplevas.
Parallellt med berättelsen om Annie och dramatiken omkring henne skapar David Ericsson en stark arbetslivsskildring, med kamratskap och svek, koleriska chefer, fina ögonblick av samhörighet på jobbet och på lediga pubaftnar, han fogar in riskerna på arbetsplatsen och tungt kroppsarbete – som Sven belåtet konstaterar bygger muskler på hans, i hans eget tycke, lite för spinkiga armar. Så ung är han.
Behållningen av Svens väg från första riktiga jobbet att köra tidningsbil, via erfarenheten som ställningsbyggare till att hamna bakom ratten på en långtradare är minst lika stor som av relationsdramat. Skildringarna andas äkthet. Här känns det att författaren använder mycket självupplevt material.
Och här känner jag igen arbetarförfattaren David Ericsson, så som jag har lärt känna honom i tidigare böcker, där han legat ute på vägarna och tagits med såväl vanliga kriminella element som med snikna åkeriägare som tvingar på chaufförerna orimliga turer och sätter säkerheten på spel. Det är hans hemmaplan.
Till sist löper iallafall de båda temana samman och kulminerar i en dramatisk uppgörelse med naturen och livsvillkoren. Och jag lägger ihop boken med den saknad som infinner sig när man läst en verkligt bra historia och inte vill att det ska ta slut.
// Måna N. Berger 2019-01-31