Den här boken hittade jag i min bokholk för ett tag sedan. Den verkade vara alldeles ny och oöppnad. Jag tog hem den och läste den med stigande intresse. En bitvis mycket tankeväckande historia, svensk sf vill jag nog kalla den, av en för mig dittills okänd författare, Markus Åberg. ”Överträdelsen” heter boken och den är utgiven på Marwa förlag 2020.
Den handlar om utomkroppsliga resor till en okänd dimension – dra nu inte öronen åt er för den skull, det här är lite mer än så. Huvudpersonen, Daniel, anmäler sig till ett psykologitest vid Stockholms universitet. Det handlar om ESP, extrasensorisk perception och i förlängningen utforskande av utomkroppsliga upplevelser. Han hoppar på projektet mest för att han är uttråkad, ensam, deprimerad och arbetslös med förtidspension. Inte för att han har någon speciell dragning till mystiska upplevelser.
Men det verkligt intressanta med berättelsen är att Daniel är dyslektiker.
Vad som hitintills varit ett handikapp, dyslexin, blir i utomkroppsligt tillstånd hans styrka. Det är en originell vändning som jag inte vet mig ha stött på tidigare i genren.
Som alla vet som har försökt, går det inte att läsa i drömmarna. Raderna vill inte hålla sig stilla, orden och bokstäverna hoppar och byter plats. Det är omöjligt att koncentrera sig på texten. I drömmarna är vi alla dyslektiker. Samma förhållande gäller för dem som lärt sig färdas i utomkroppsligt tillstånd. Men Daniel, som funkar lite annorlunda på ett neurologiskt, plan ser orden mer som bilder. Det visar sig att han är den ende som kan läsa under resorna och att han kan memorera texterna och ta dem med sig tillbaka. Det gör honom oerhört värdefull för de mäktiga organisationer som i hemlighet står bakom projektet, och samtidigt mycket utsatt. För det handlar om större frågor än någon kunnat ana.
Plötsligt håller dyslektikern Daniel världens öde i sina händer. En urgammal visdom, lika outgrundlig som hans egen bokstavsdiagnos, har nått fram till honom och bara honom, ingen annan. Mot sig har han hela militär- och forskaretablissemanget.
Slutet är öppet. Det tycker jag är bra. ”Överträdelsen” är en bok som ställer en moralfilosofisk fråga. Svaret ligger hos läsaren och så ska det vara.
Kanske kan boken också bidra till att kasta lite ljus över diskussionen om vad dyslexi är och innebär?

Måna N. Berger

Ett nyutkommet praktverk (finns i Ateljé Mjölkboa!) om en som person, relativt okänd konstnär, vars arbeten dock finns representerade på många håll i landet. Han var på sin tid en av Sveriges mest efterfrågade bildhuggare. 
Martin Dyfverman har forskat och skrivit boken om sin farfarsfar, hans liv och verk.

”Carl Johan Dyfverman, bildhuggare och snökonstnär.

Efter 150 år berättas nu historien om en av landets flitigaste bildhuggare. Praktfulla bostadspalats, domkyrkor och ikoniska byggnader som Cirkus på Djurgården bär hans konst.
Sonsonssonen Martin Dyfverman skildrar I en ny bok, efter många års faktainsamling, mannen som började tälja träfigurer som sjöman i tonåren för att sedan bli en av Sveriges mest efterfrågade bildhuggare. Här i länet finns flera av hans verk. I Lindesbergs museums samlingar finns porträttmedaljonger och byster som ägaren till Siggebohyttan en gång beställde. I Länsmuseets samlingar finns en imposant staty av Gustav Vasa som en gång prydde Vasagatan i Stockholm.
Sällsammast är kanske Carl Johan Dyfvermans snöskulpturer. De fyra sista vintrarna av hans korta liv värmde han hjärtan – och samlade in miljonbelopp till de fattiga – med Nordens första snöskulpturer i Kungsträdgården i Stockholm.
Det har blivit en lyxig bok i storformat med både nytagna bilder i färg och historiska bilder i svart/vitt.”

”Vikingen”. Foto: Arvid Salo Dyfverman.

När Sven norpar åt sig ett par FIB-aktuellt och Lektyr ur returbuntarna blir han nesligen ertappad och utskälld av av tjejen i Pressbyrån för att sno porrtidningar. Då vet han ännu inte att det är spelöppningen till ett sceneri som ska komma att sträcka sig vida långt bortom den horisont han känner till. 

Hon är rödlätt och ganska söt, lite fyllig på något sätt, noterar Sven, och hon har en vass tunga. Retsam. Skittjej, tänker han. Och hon är nog ett par år äldre än han, sådär tjugotvå. Först är han arg för det pinsamma med tidningarna. Men sen blir det som det blir. Med Annie.

David Ericssons nya roman ”Döden är inte nog” är en relationsroman som utspelar sig på Södermalm under åttiotalet, de där åren då Sverige började förändras utan att förändringen var så märkbar än, mest som små oroande tecken bara. Men romanen är också en inkännande skildring av en ung killes väg till personlig mognad och insteg i arbetslivet.

 Sven, som ung vuxen med gymnasieåren nätt och jämnt bakom sig, har en hel del att tackla. Han är osäker. Har inte riktigt funnit fotfäste i tillvaron och vet heller inte säkert vad han vill. Som det är när man är tjugo år och alldeles för många möjliga vägar ligger öppna för att någon av dem ska verka riktigt attraktiv – och man för övrigt inte behöver ha så bråttom att att binda upp sig för någonting. 

Men den dramatiska historia han kastas in i tvingar honom till sist att fatta beslut. För det är aldrig lätt med Annie, hon i Pressbyrån. Hon har många hemligheter. Han kan aldrig veta var han har henne, trots att hon alltid kommer tillbaka och verkar ha bestämt sig för honom. 

Hon lever efter egna regler och har större livserfarenhet än Sven med hans diffust medelklassiga bakgrund, något som hon ibland låter honom förstå. Annie har bott med sin farsa i Köpenhamns slum, hon har växt upp med morsan i ett flumkollektiv någonstans ute i Smålands ingenstans på vischan, hon kan spela xylofon och spelar på oljefat i ett steelband. Hon är inte alls som andra tjejer han känt. Dessutom kan hon vara våldsam och oberäknelig. 

– Du är snäll Sven, säger hon. Ett outsagt “men” hänger i luften. Men du fattar ingenting.

Två unga människor, som båda har sitt mörker att hantera. Jag ska här inte avslöja mer av handlingen, den bör läsas och upplevas. 

Parallellt med berättelsen om Annie och dramatiken omkring henne skapar David Ericsson en stark arbetslivsskildring, med kamratskap och svek, koleriska chefer, fina ögonblick av samhörighet på jobbet och på lediga pubaftnar, han fogar in riskerna på arbetsplatsen och tungt kroppsarbete – som Sven belåtet konstaterar bygger muskler på hans, i hans eget tycke, lite för spinkiga armar. Så ung är han. 

Behållningen av Svens väg från första riktiga jobbet att köra tidningsbil, via erfarenheten som ställningsbyggare till att hamna bakom ratten på en långtradare är minst lika stor som av relationsdramat. Skildringarna andas äkthet. Här känns det att författaren använder mycket självupplevt material.

 Och här känner jag igen arbetarförfattaren David Ericsson, så som jag har lärt känna honom i tidigare böcker, där han legat ute på vägarna och tagits med såväl vanliga kriminella element som med snikna åkeriägare som tvingar på chaufförerna orimliga turer och sätter säkerheten på spel. Det är hans hemmaplan. 

Till sist löper iallafall de båda temana samman och kulminerar i en dramatisk uppgörelse med naturen och livsvillkoren. Och jag lägger ihop boken med den saknad som infinner sig när man läst en verkligt bra historia och inte vill att det ska ta slut.                                                                          

// Måna N. Berger 2019-01-31